Fiji (1516 mil hemifrån | tidszon: gmt +12 | valuta: fijian dollar)

Söderhavet! För mig var det bara en sagoplats, nånting jag läste om när jag var liten. För Eric var det ett av hans barndomshem – han bodde ett år på Västra Samoa som liten. Men för att komma från Australien till Samoa, och från Samoa vidare till Nya Zeeland, måste man resa via Fijis huvudstad Suva, så vi bestämde oss för att bo på Fiji ett par dagar, på ett hotell på Korallkusten som vi hade läst om.

När vi kom fram var det sent på kvällen, och från taxin såg vi en stjärnhimmel som var helt otrolig. Större än man kan föreställa sig, mörkblå som det mörkaste blå bläck och beströdd med en miljon, en miljard stjärnor. Stjärnbilderna var tydligare än någonsin. Man kunde se Orions svärd med blotta ögat, och varenda lysande knapp i hans prickiga särk.

Fiji var fint även i dagsljus. Fijianerna ser glada ut och ropar ständigt bula! *, hej!. Vi tillbringade tre väldigt lugna dagar på ön. Hotellet ”Crusoe’s Retreat” var lugnt, det mest förtretliga som hände där var att den groda vi hade satsat på i grod- och eremitkräftloppet inte vann, den hoppade inte ens åt rätt håll utan skuttade ut i djungeln igenom genom en dörr som någon glömt att stänga.

Havet var lugnt och kristallklart. De tropiska blommorna luktade gott och palmerna vajade sakta ovanför den kritvita stranden. Och så vidare i all sömnighet. Till och med flygplatsen var lugn och behaglig. Det måste vara nånting med själva den söderhavska luften, nånting som man skulle vilja tappa på flaska och ta med hem.

Att det var ett mycket instabilt politiskt läge märkte vi ingenting av. De militärer som tagit makten i en statskupp året innan gjorde fortfarande tillvaron osäker för regimkritiker (Fiji blev under 2009 den första nationen som uteslutits från Pacific Islands Forum, för att de inte lyckats med att hålla demokratiska val), och det var stora slitningar mellan den numera kristna urbefolkningen och de så kallade indo- fijianerna som oftast är muslimer och hinduer.

Men som sagt, av detta märkte vi ingenting. Det var bara stillsamt, tropiskt och skönt runtom oss.

 

* Bula betyder egentligen "liv" och används som "hej", "välkommen", "prosit" och andra välgångsönskningar. Den formella hälsningen är ni sa bula vinaka. "Bula" är också efternamnet på en känd fijiansk kricketspelare, I. L. Bula, vars fullständiga namn var Ilikena Lasarusa Talebulamainavaleniveivakabulaimainakulalakebalau.