Indien (558 mil hemifrån | tidszon: gmt +5,5 | valuta: rupee)

Nästa stopp var Jaisalmer, en ökenstad inte långt från gränsen till Pakistan. Staden är till ytan en av de största i Indien, som ett Kiruna fast i öknen. Men poängen med Jaisalmer är stadskärnan inne i det gamla fortet med murar av sandsten – där ligger alla intressanta små affärer och restauranger och där bor fortfarande en liten del av Jaisalmers befolkning. Där finns också en mängd hotell, men vi hade bett vår agent att boka in oss på ett hotell utanför fortet, eftersom vi hade läst i Lonely Planet att turismen inne i fortet håller på att ta knäcken på hela staden. Det är mitt ute i öknen så det är ont om vatten, plus att vattenledningarna i fortet är urgamla och redan har gått sönder tre gånger de senaste tolv åren på grund av överbelastning.

 

kapitalism och miljö, aldrig mötas de två

 

Jag vaknade tidigt första morgonen och ville inte väcka de andra, så jag tog med mig kameran och gick ut i Jaisalmers morgonliv en timme.

 

 

När jag kom tillbaka bjöd hotellportieren på te och intervjuade mig om Sverige och om vår resa och familjen. Han var en ung muslim och nygift med en kvinna i ett arrangerat äktenskap, men tydligen mycket förälskad. Han ville ha barn genast, men hans fru ville studera och vänta minst ett par år. Han beundrade att Eric och jag hade fyra barn och frågade hur länge vi varit gifta. När jag sa att vi inte alls var gifta utan bara hade levt ihop ändå i 24 år blev han bestört och kunde inte riktigt tro det. ”Are you really sure, ma’m?” frågade han, och jag sa att jag var helt tvärsäker.

Sen fick jag förklaringen till en procession vi hade sett kvällen innan uppe i fortet, där en arg man satt med megafon i en tuk-tuk följd av ett femtiotal hinduiska män och kvinnor. Det visade sig att en muslimsk bonde hade dödat 24 kor några veckor tidigare, av misstag tydligen eftersom djuren dött av utmattning och värmeslag när han jagade ut dem ur sin trädgård med en traktor. Händelsen retade upp vissa hinduer, och några unga killar hade satt eld på en lastbil och blivit finkade av polisen. Nu var deras föräldrar förgrymmade och ville ha ut dem ur häktet, samt att domaren skulle ge den kodödande bonden lagens strängaste straff. En demonstration skulle ske samma dag utanför rättsväsendets dörr.

Den vänlige portieren varnade mig för att det kunde bli en aning uppjagad stämning i fortet och att vi kanske skulle möta stängda dörrar i templen och museerna. Guiden som just hade anlänt och slagit sig ner med oss var dock lugn som en filbunke. ”Jag är känd och omtyckt av alla här i staden”, sa han, ”muslimer och hinduer och alla andra. Vi kommer inte att få några problem.”

Det fick vi inte heller. Indien är en potentiell krutdurk med alla sina religioner som trängs sida vid sida – hinduer, muslimer, sikher, buddhister, jainister, judar, kristna, zoroastrier och andra – och då och då exploderar det, med blod och död och sorg som efterbörd. Men oftare lyckas indierna leva i fred med varandra, vilket måste ses som ett mirakel och ett bevis för att hinduismen i grund och botten är en av de mest toleranta religionerna. Vi får också ofta höra att människorna i just den staden eller byn där vi befinner oss lyckas hålla sams för det mesta, men att i grannstaden … där är de mycket mer krigiska.

Vi märkte inget av konflikten i Jaisalmer utom att många av affärerna på huvudgatan i fortet var stängda; efter en guidad tur till fantastiska Jaintempel och vackra havelis åkte vi auto-riksha tillbaka till hotellet för att hämta våra väskor, och sedan direkt vidare mot Rajasthans första strimma av öken: sanddynerna i Sam.

 

 

Öknen runt Jaisalmer liknar mer ett stäppland; platt som en pannkaka med berg långt i fjärran, snåriga buskar och vindpinade små träd, svarta getter som hoppar omkring, här och där en dromedar som betar tankfullt från trädtopparna. Men fyra mil väst om Jaisalmer börjar den riktiga öknen som fortsätter in i Pakistan, och de första riktiga sanddynerna hittar man i Sam. Vi hade hört talas om ett fantastiskt ställe där, ett tälthotell som byggdes upp varje natt på sanddynerna, där man åt middag vid lägereldar under stjärnhimlen och somnade till öknens tystnad och kamelernas pustanden. Det skulle vara dyrt, men värt varenda rupie. Vi hade bett agenten att boka in en natt där.

Trots att vi borde vara härdade efter två veckor i Indien fick våra romantiska förhoppningar en ordentlig skrubbning i sandgruset när vi kom fram till Royal Desert Camp vid femtiden på eftermiddagen. Den muromgärdade lägerplatsen låg precis vid vägen, omgiven av ett tiotal andra liknande läger och rakt under en kraftledning. Tälten (av okänd anledning kallade Swiss cottages) liknade militärtält – egentligen var de ganska fina och hade till och med toalett och rinnande vatten inuti, men vi hade sett framför oss stora maharadjatält med sidenkuddar och tjocka mattor … någonting helt annat, kort sagt.

 

äsch det var mysigt

 

Middagen serverades visserligen under stjärnhimlen, men först fick man genomlida en två och halv timmars lång usel dansföreställning med långa förvirrade pauser och australienska turister som hoppade upp på scenen och valsade runt, och sedan var maten västerniserad och totalt smaklös. Sömnen i ökentystnad blev det heller inget med, eftersom lägrets stora elgenerator stod på hela natten.

Ändå blev det en underbar utflykt, tack vare dromedarerna. Det finns de som hävdar att dromedaren är ett smutsigt, fult och illaluktande djur, men då har de inte förstått dromedarens inneboende skönhet. Dromedaren förkroppsligar fridfullhet, harmoni och värdighet. När man gungar fram på dromedarens mjuka puckel, högt över sandlopporna och törnsnåren, när öknen rullar ut sig mil efter mil mellan det stolta djurets ludna öron och det enda som hörs är sadelns knarrande, det dämpade dromedartrampet i sanden och dromedarmannens mjuka kluckande läten när han pratar med sina djur, då, när solen sakta stiger över ökenranden och svalor skimrar mot den ljusa blå himlen, då vet man att allting är perfekt i världen och att dromedarer är jordens salt.

 

tack tack dromedar

 

Via Jodhpur körde vi vidare mot Udaipur, som genast blev vår favoritstad i Rajastan. Vi kom lagom till två hinduiska högtider: Durga Puja och Dusshera, och varje dag var det musik, processioner, trummor, elefanter, gudabilder, fyrverkerier och festande dansande människor överallt, från halv sex på morgonen till, ja, halv sex på morgonen. Vi dansade också omkring, köpte souvenirer och rökelser, sydde upp kläder och klappade elefanter och hade roligt i största allmänhet.

 

 

Det fanns en hennatatuerare i Gangaur Ghat, och till henne gick jag och bad att hon skulle tatuera min hand med hindi-orden मेरा भारत महान (Mera Bharat Mahaan – India Is Great). Jag älskade verkligen Indien och ville visa det för alla. Indien är så mycket, för mycket av allting, det svämmar över alla bredder utan att man kan stoppa det. Där finns oändlig kärlek men också grymma och våldsamma konflikter. Allt genomsyrande religion och konservativa normer men också starka underströmmar av sex och lust; oändliga finstämda ritualer men samtidigt livstider av hårt arbete; färgsprakande kläder och glitter men också gabardinbyxor och fula små mustascher; uppblåsthet och byråkrati men också ödmjukhet och sirlighet; sjukdom och smuts men också livskraft och poesi.

 

tattoo artist & son

 

मेरा भारत महान – mera bharat mahaan – india is great

 

Den indiska huvudgungningen kan betyda nästan vad som helst, fast oftast betyder den javisst, självklart, vi får se. Men alla är vänliga, smittsamt leende och varma. Jag sa till familjen att jag måste har levt här i en tidigare inkarnation, som en maharani, en indisk drottning, eller en dromedarfösare. De gungade på huvudet och antydde att en helig indisk ko vore mer troligt. Hur som helst var det överraskande att känna sig så hemma i det där kaoset. Indien borde ha gjort mig galen – istället gick jag bara omkring och log.