Samoa (1500 mil hemifrån | tidszon: gmt -11 | valuta: tala)

På Luciadagens kväll, den 13 december, reste vi vidare till Samoa, efter att hotellpersonalen på Crusoe’s hade sjungit för oss och ropat Bula! Bula! hundra gånger. Under den knappt två timmar långa flygresan korsade vi datumlinjen och flög tillbaka till den 12 december, vilket gjorde det knepigt att fylla i inreseformuläret.

Vi åkte direkt till Aggie Grey’s Hotel i Apia som vi fått rekommenderat av Erics far (han hade också gjort en återresa till ön några år tidigare och gillade det hotellet). Vi fick två stora vackra fale (hus byggda i traditionell samoansk stil), fast med väggar, vilket nästan aldrig finns i vanliga samoaners hus. Rebecka bodde med mig och Eric i det ena; Sanna, Leo och Ludwig i det andra. Klockan var halv två på natten när vi hade checkat in, och vi gick och la oss direkt.

Strax efter fyra på morgonen vaknade jag av en dröm: jag kastades upp i luften och svävade omkring.

I nästa sekund blev jag klarvaken när jag förstod att en jordbävning, en våg av jord, hade rullat in under vår fale och lyft den nästan en meter.

Det var min första jordbävning; jag blev väldigt, väldigt rädd. Eric hade också vaknat men mumlade bara ”ingen fara” och tyckte att vi kunde somna om. Rebecka sov som en sten. Själv satt jag upprätt som en surikat i sängen och väntade på nästa skalv, eller ännu värre, en flodvåg. Hur skulle den här lilla ön mitt ute i oceanen klara sig mot en tsunami? Vi skulle spolas bort som myror. Plötsligt började alla tuppar gala i fjärran, och efter några minuter började öns kyrkklockor att ringa. Betydde det att larmet hade gått?

Jag drog hastigt på mig kläder och sprang längs den vindlande stengången, förbi barnens fale som var tyst och nedsläckt. Det hördes ett lågt, långsamt ylande från hotellets reception. Där, i det gryende morgonljuset, satt tre samoaner och såg avslappnade ut. En klinkade sömnigt på gitarr.

Jag gick fram till disken och frågade om de hade känt skalvet. De klippte med ögonen och sa att jo, det var nog det största skalv de någonsin haft. ”Är det ingen fara då”, frågade jag. De log och sa att det säkert inte var någon fara, då skulle de ha fått ett tsunamilarm. ”Hur får ni det larmet?” frågade jag. ”Mjo, mja, det kommer med fax, lite senare”, svarade de och började nynna på en söderhavssång som förmodligen handlade om hur skönt hängmattan gungar i kvällsbrisen.

Tanken på en katastrof kändes helt overklig i deras sällskap, så jag gick tillbaka till vårt lilla hus och la mig igen. Fåglarna kvittrade utanför fönstret och det brukar alltid vara ett gott tecken. Hur som helst somnade jag om.

Till frukosten nästa morgon kunde vi läsa i morgontidningen att det verkligen var ett stort skalv som väckt oss: 6.2 på Richterskalan, bara 17 mil från Apia. Veckan dessförinnan hade Fiji känt av ett skalv på 7.8.

En nyzeeländsk tjej som drev internetcaféet bredvid hotellet berättade att Apia hade haft en katastrofövning med test av tsunamilarmet alldeles nyligen, och tydligen hade allting fungerat som det skulle. Hotellägarna hade fått varnings-sms från väderstationen direkt, kyrkfolket hade ringt i sina klockor och det stora, riktiga larmet hade väckt alla och envar. Fast, tillade hon, samoanerna hade inte tagit larmet så allvarligt, de hade lufsat omkring och ätit medhavd frukost i stället för att springa den upplysta vägen till samlingsplatsen. ”Men de är ju samoaner, de kan inte skynda sig” sa hon!