Bali (1124 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: rupiah)

Bali är en ö och en provins i Indonesiens övärld, öster om Java och väster om Lombok. Huvudstaden heter Denpasar, men ön är kanske mest känd för den långa stranden Kuta Beach. Eric hade varit på Bali en gång förut, för nästan 20 år sedan, och ville absolut att vi skulle börja med att bo i den lilla byn Ubud i några dagar.

Det var mycket som hade förändrats när vi kom dit, men egentligen bara till det bättre. Ubud var känt redan på den tiden som ett ställe för balinesisk konst och kultur. Nu fanns det ännu fler gallerier, kaféer och butiker, stigarna hade blivit till gator och hela byn hade fått elektricitet. Vi trivdes väldigt bra där. En dag gick vi runt i Sacred Monkey Forest bland tama och vilda apor och urgamla statyer av gudar och demoner, halvt gömda i djungelgrönskan.

 

Vi besökte Gunung Kawi, ett tempel från 1000-talet som man inte fick besöka om man menstruerade, och bara om man täckte hela benen. Vi köpte vackra saronger i en behändigt närliggande sarongkiosk, fick rosa band knutna om midjan och gick nerför hundratals stora trappsteg av sten till templet. Vägen upp kändes i knäna. En annan dag paddlade vi kanot i Ayungaflodens forsar, kanske den vackraste vattenfärden i hela världen med helt fantastiska stenskulpturer längs med floden.

 

 

Hela Bali är som en rest av paradiset, bara man kommer en bit bort från turistsoppan. Urgamla vulkaner, vindlande floder, mystiska tempel och små fina hus som är överväxta av tropiska blommor. Man är mitt i djungeln, men i en vänlig djungel där man känner sig trygg och välkommen.

Efter tre dagar fortsatte vi ner till Kuta, men vi ville inte bo mitt i smeten utan hittade ett hotell i utkanten i stadsdelen Seminyak, norr om Kuta och Legian. Lonely Planet beskriver Seminyak som ”pråligt, fräckt, spännande och fullt av beniga modeller”, men där vi bodde var det ganska lugnt och fullt av tjocka gamlingar. Hotellet var ett tillhåll för religiösa sammankomster och smyckat med mystiska symboler. Vi bodde i ett eget litet familjehus nära stranden och kunde se havet och de långa dyningarna från vår veranda.

 

 

En eftermiddag slog Sanne upp dörren till huset när jag satt och läste och sa: ”Du måste nog komma, det har hänt en olycka med pappa. Jag vet inte om han har brutit något ben i ryggen eller vad det är som har hänt.” Jag rusade ner till stranden där Eric satt, blek som ett lakan under solbrännan, med hotellets läkare och en sjuksköterska bredvid sig. Han hade surfat och kommit fel i en våg – den där sista vågen som man egentligen är lite för trött för att ta men tar i alla fall – och landat rakt på axeln på den hårda sandbotten. Nyckelbenet var av, och det gjorde fruktansvärt ont. Vi blev körda till ett sjukhus i Denpasar där Eric blev grundligt röntgad och undersökt, fick ett förband som fixerade axlarna, smärtstillande tabletter och förbud att röra sig på sex veckor.

 

Så där fick vi för att vi hade försökt att planera framåt. Vi hade flygbiljetter till Cairns i Australien nästa dag, och skulle köra hyrbil därifrån ner till Sydney och Melbourne. Det var bara att boka om – Eric skulle inte kunna flyga någonstans på en vecka, och även om jag kunde köra själv sen skulle det bli väldigt långtråkigt för honom att sitta i bilen medan vi andra snorklade, klättrade och bungyjumpade oss genom Queensland som vi hade tänkt. Jag bokade om flyget så att vi skulle resa direkt till Sydney en vecka senare, och sedan ta tåg till Melbourne. De kändes inte bara dåligt: nu fick vi ju en extra vecka på Bali, som är otroligt fint och mycket billigare än Australien.

 

Nästa dag var det Erics födelsedag. Det kändes inte riktigt läge att fira – han hade enormt ont och kunde bara röra sig med största försiktighet. Men det kunde ha varit värre. När jag gick för att handla lunch stod det polisbilar och en ambulans utanför hotellet. Hotellpersonalen förklarade att en manlig gäst som gått för att bada samma morgon hade förts med av underströmmarna och drunknat, på nästan på exakt samma ställe i vattnet som där Eric surfade.

Det blev en ganska stillsam och lite vemodig vecka på Bali. Så här skrev jag i bloggen en av de sista novemberdagarna:

Var ligger Paradiset?
Vi har sett många vackra platser på den här resan, men Bali är nog en av de vackraste. Bergen, risfälten, de små byarna, djungelstigarna, templen och stränderna: allt har en inneboende vänlighet och omsorg, trots att Bali är ett fattigt land. Solnedgången över havet är verkligen förtrollande, maten är god och balineserna just så snälla och hjälpsamma som man har hört att de ska vara. Till och med myggorna är stillsamma och ganska få.
Men Paradiset är det förstås inte. Och nu tänker jag inte på de upprepade bombdåden här, eller att moderlandet Indonesien ständigt drabbas av naturkatastrofer och politiska konflikter. Inte heller på de slitna, flottiga turiststinna stränderna längst Kuta Beach, eller de snudd på aggressiva försäljarna på alla Balis stora turistorter som säljer allt från healing och vackra drakar över transport, träsniderier och piratfilmer till sex och droger. Eller på att balineserna är fattiga och outbildade och att deras traditioner långsamt dör ut medan den västerländska livsstilen rullar in över öarna som en tsunami av skräpmat och billighetskultur.
Nej. Ni vet säkert redan vad jag tänker på: att Paradiset inte finns på Bali, för att det inte finns på någon fysisk plats på jorden. Man kan vara lika deprimerad på stranden i Seminyak som på balkongen i Svedmyra. Inte ens parasolldrinken i poolbaren är en garanti för att man ska känna sig lycklig och tillfredsställd.
Alltså, jag hycklar inte eller försöker låtsas som att det inte gör någon skillnad, med värmen och färgerna och fågelsången. Jag fattar varför de flesta människor föredrar knallblå himmel och elefantsafaris framför snömodd och kö till Konsumkassan. Och jag är helt medveten om att vi just nu är otroligt lyckligt lottade som får vara här, sitta under en palm i skymningen och lyssna på geckoödlornas geckande och bruset från vågorna. Jag kan bara konstatera att jag inte skulle vilja bli kvar här för evigt; när man (förr eller senare) blir uttråkad, utfattig eller outsägligt sorgsen igen behöver man vara någonstans där det finns vänner, där man har sitt språk och delar sina minnen och erfarenheter med andra.
Paradiset, liksom helvetet, bär man omkring vart man än befinner sig. Ibland är det det ena som glimtar till, ibland det andra. Mitt paradis infinner sig när mina barn mår bra, när jag får brev från bästa vännerna och när jag får skriva. Om det råkar vara på Bali är det ett skönt plus, men inte en förutsättning.