Indien (558 mil hemifrån | tidszon: gmt +5,5 | valuta: rupee)

Efter en natt i Goa delade vi på oss igen. Leo hade hört ryktas om att staden Hampi skulle vara något alldeles extra, och reste dit på egen hand. Vi andra tog en helt ljuvlig flodbåt, en kettuvallam, från Allepey ner till Cochin. Båten var cirka tio meter lång och kördes av en kapten och en styrman, som också var kock. Vi hade fina hytter, men för det mesta satt vi i den öppna matsalsdelen eller ute på däck. Hela dagen flöt vi genom det landskap som kallas för ”backwaters”, ibland på öppet vatten, ibland på kanaler mellan långsmala landtungor där husen låg några meter från vattnet på båda sidor. Vi flöt förbi folk som tvättade, simmade, rodde och fiskade.

Kungsfiskare svirrade kring öronen på oss, och en gång såg vi en örn. Långsmala flodbåtar flöt förbi: skolbåtar med en hel klass med skolbarn i uniform, kapproddbåtar (så kallade chundan vallam, snake boats), tempelbåtar och fiskebåtar. Ibland vinkade någon på stranden och vi vinkade tillbaka, en pojke i tioårsåldern satt uppflugen i ett litet träd och kastade slängkyssar; vi kastade naturligtvis tillbaka. På kvällen flöt vi in på en sidoarm av floden och förtöjde vår kettuvallam för natten. Efter kvällsteet satt vi i månskenet och lyssnade på floden och följde eldflugornas dans. Vi sov gott, gungade av floden.

 

 

Tidigt nästa morgon fortsatte vi och kom fram till Cochin vid nio på morgonen, där vi stannade ett par dagar och chillade bland elefanter och fisknät.

 

lungi är ett av de vanligaste plaggen i Kerala

 

sydindiskt fisknät

 

Cochi-kråka

 

Vi var nu i Kerala, Indiens sydligaste delstat. Det kändes som att vara i ett helt annat Indien: mycket lugnare, mer ordnat. Kerala har haft ett kommunistiskt styre från och till sedan 1957 (fast ”kommunistiskt” ska här förstås som mer likt svensk socialdemokrati än sovjetkommunism), och har utvecklats åt ett helt eget håll jämfört med övriga Indien. De har den högsta andelen läs- och skrivkunniga – nästan 100 procent. De har den högsta förväntade livslängden, de lägsta födslotalen, lägst barnadödlighet, lägst arbetslöshet, avgiftsfri mödra- och spädbarnsvård, sjukhus i alla städer, el i alla hushåll och så vidare. Jämlikheten mellan kvinnor och män sägs ha kommit längre än i övriga Indien, och hemgiftsmord och abort på grund av kön ska knappt förekomma längre.
Å andra sidan har de den högsta andelen självmord och alkoholism. Kommer en inte att tänka på Sverige här? Välfärd, självmord och supande …

Det första som slog mig i Kerala var något mer visuellt: avsaknaden av kor. Det var nästan kusligt, som om någon trollat bort alla magra, feta, skruttiga, vackra, kartongätande eller välborstade kossor. Istället såg vi katter, för första gången på drygt en månad i Indien. Och elefanter. Elefanterna är mycket älskade i Kerala (och ett känsligt ämne).

 

 

För att få en stilfull avslutning på Indienresan hade vi bokat in oss på Leela i Kovalam, ett av resans få lyxhotell. Det var ett fantastiskt ställe vid stranden, med mjuka sängar, stor pool med havsutsikt och god mat serverad i en tempelliknande servering på terrassen. Om man inte orkade gå från receptionen till sin bungalow kunde man bli körd i en liten golfbil. (Vi orkade!)

Efter fem veckor i Indien hade vi nästan vant oss vid att bli uppassade. Det blir man nämligen överallt där, inte bara på lyxhotell. Jag hade svårt för det i början, och diskuterade det med Saahir på hotellet i Jaisalmer. – Det är inte så lätt att vara svensk turist här i Indien, ville jag förklara. – Vi blir behandlade som kungar överallt, men vi är ju uppfostrade att klara oss själva och inte alls vana att bli uppassade. Ibland önskar jag att vi var mer som amerikanerna!
– Ja, de älskar att få the royal treatment, svarade han, de förväntar sig att få det. Men jag har märkt att svenskar är som du säger, uppfostrade att göra allting själva. Så är det med spanska och italienska turister också, ni är lite lika på det sättet.
– Men det finns bara en sak att göra när man är i Indien, fortsatte han. – Relax, let it go.
Vi hade redan vant oss, och lät indierna öppna dörren, röra om i teet, bära allt bagage och hälla upp vatten i ens glas. Jag vande mig till slut även vid att få servetten i knät på vissa fina restauranger, fast jag kände mig som en jättebebis och väntade att de närsomhelst skulle komma och klappa mig i ryggen för att jag skulle rapa. Efter ett tag kändes det nästan naturligt att sväva omkring och kläcka ur sig fraser som ”You can serve the breakfast now, please” eller ”That will be all, thank you”. Det finns de som menar att våra please och thank you till de som tjänade oss bara var bortkastade, att vi bara förminskade oss själva i indiernas ögon. Men jag tror (antagligen på ett typiskt svenskt, naivt vis) att det inte kan skada att de ser att det finns fler sätt att samarbeta på.

 

 

Det var dags att lämna Indien. Vi flög från Trivandrum på Indiens sydspets till Singapore, där vi väntade in Leo som var kvar i Hampi, och Sanne som skulle lämna sitt älskade Tokyo. Den första november skrev hon i worldtrek-bloggen:

Idag är det exakt sex månader sen vi lämnade det fortfarande snöiga (!) Sverige.
Jag har nog haft hemlängtan sen innan jag åkte, men det värsta gick över efter typ fyra månader, och nu är det inte så mycket hemlängtan längre; jag ser Sverige som sluthållplatsen, helt enkelt. Jag ser fram emot att komma hem enormt mycket, men jag har insett att ju mer man saknar det och vill åka hem, desto långsammare går tiden och desto mer missar man av det som händer runt omkring en.

Nu har ju jag inte alls rest runt lika mycket som de andra – jag hade min egen resa att göra. Som aspirerande vuxen och som människa kände jag att jag hade saker jag behövde ta itu med innan jag kunde börja resa på riktigt. Och det är sant; de två månaderna innan jag kom hit till mitt älskade Japan kunde jag verkligen inte fokusera.
Nu, efter fyra månader på egen hand, har jag äntligen fått ur mig mina värsta cravings och känner mig redo att möta upp familjen och fortsätta det som vi började för så många evigheter sen. Och det ska bli kul! 😀