Ett inlägg från WorldTrek-bloggen, där vi skrev under resan:

Nu har vi snart varit ute en månad, och det har varit den mest intensiva månaden på länge, kanske i hela våra liv. Vi har varit i fem olika länder och fått otroligt mycket nya intryck, och fått vänja oss vid ett helt annat klimat och andra levnadsförhållanden. Vi har också sakta fått vänja oss vid tanken på att det faktiskt inte är någon vanlig semesterresa vi gör, att vi inte snart ska åka hem igen.

Innan vi reste var det många som lyckönskade oss och tyckte att vi var modiga. Varje gång tänkte jag att det säkert skulle bli tufft, men inte på grund av malaria eller jordbävningar eller pirater, utan för att det blir väldigt intensivt när man reser tillsammans. Det vet nog alla som har rest med en eller flera kompisar! Hur bra vänner man än är kan man ändå gå varandra på nerverna. Och även om man är en familj och vana att bo tillsammans blir det stor skillnad mot att bo ihop hemma. Man tvingas att vara så nära inpå varandra hela tiden. När man är arg eller ledsen finns det inget eget rum att gå in i. Man kan inte bara storma iväg, hur förbannad man än är, när man är på en okänd plats – då måste alla andra i familjen springa efter, för att vi inte får tappa bort varandra.

En annan utmaning är att alla måste anpassa sig och kompromissa mycket, och göra det de andra vill även om man själv skulle föredra att hålla ett helt annat tempo eller göra andra saker.

Nu börjar vi visserligen känna oss tillräckligt resvana för att kunna dela upp oss då och då, men ofta -vill- alla göra samma sak tillsammans och då får vi acceptera att vi blir en egen liten turistgrupp, en cirkuskaravan. (Vi får ofta frågan ”You’re sick people?” men det är bara för att folket här inte uttalar s i slutet av ord, så vi svarar bara vänligt ”Yes, we are six people”.)

Ovanor som man kan tolerera i vanliga fall kan bli extra irriterande när man måste vara inpå varandra hela tiden och det märks särskilt när alla är trötta och varma (= ganska ofta här i tropikens 30-40-graders värme!). Det är lite som att stoppa in sex temperamentsfulla astronauter i en rymdkapsel – det blir väldigt hett, trångt och intensivt ibland.

Men samtidigt händer det mycket positiva saker. Vi har redan rensat luften kring några svåra och känsliga saker – visserligen på et stormigt vis, men jag tycker ändå att vi har fått större förståelse för varandras tankar och ståndpunkter. På det hela taget har vi blivit öppnare och lite tydligare mot varandra (för det mesta ;).

Vi har förstås också väldigt kul mellan varven! Det märks att alla blir mer resvana för varje dag: mer avkopplade och en aning klokare. Jag är övertygad om att vi kommer att vara mer sammansvetsade när vi kommer tillbaka (om gud vill och skorna håller, peppar peppar etc.) och att vi kommer att ha lärt oss massor. Inte bara om världen, utan om att vara människa och del av en familj.