Aotearoa (1743 maero mai i te kainga | rohe wa: gmt +13 | moni: taara)
Redan när vi körde in mot Rotorua kunde vi lukta oss till det, och det luktade inte så gott. Rotorua är känt för sina gejsrar, svavelhaltiga källor och bubblande heta lergropar. Hela området luktar ruttna ägg. Vi gick genom en geotermisk naturpark som var helt overklig, det var som att smyga omkring i Dantes inferno.
En tredjedel av Rotoruas invånare är maorier. Jag hade hört att maorierna på Nya Zeeland skulle ha en mycket starkare ställning i det egna landet än ursprungsbefolkningen i Australien. Men vi hade fortfarande nästan bara sett vita människor överallt, ända tills vi kom till Rotorua (vilket är kort för Te Rotorua-nui-en- Kahumatamomoe, som betyder ’Kahumatamomoes andra stora sjö’).
Alltid lika skönt att ha ett kök, även om det delas med andra
Vandrarhemmet där vi bodde hette Funky Green House och drevs av en mycket egensinnig, övervintrad (vit) hippie. Det var ett coolt ställe, men Sanne blev inte glad när han slängde en disktrasa på henne för att hon skulle torka bättre efter sig på diskbänken.
Leo väntade på oss i Auckland och hade haft det toppenbra. Vi spenderade de sista två dagarna på vänster sida om Atlanten med att traska omkring i stan och gå ner lite i varv. Auckland är annorlunda än resten av NZ, mer internationellt och modernt och med riktiga hus, inte bara små fyrkantiga lådor som överallt annars. Vandrarhemmet City Lodge låg mitt i stan. Rummen var pyttesmå men det fanns en enorm lounge med kök där hurtiga tyskar stekte korv varje morgon.
***
Naturligtvis hann vi inte med allt vi ville göra på Nya Zeeland. Vi såg inte lysmaskgrottorna, vi besteg inte Mount Cook och vi simmade inte med delfiner. Men vi såg så mycket skönhet i naturen så att det räcker hela livet, vi lärde oss att prata nyzeeländska och lite maori, vi lärde oss massor om jordens innandöme och historia, om urbefolkningar och kolonialisering.
Framförallt fick vi uppleva får. Jag hade just börjat läsa Stephen Fry’s poesihandbok The Ode Less Travelled när vi kom till NZ, och den ständiga fårutsikten inspirerade mig till en fårdikt som jag skrev och läste upp i bilen, till familjens förtjusning tror jag.
Den var ett tappert försök till ett versmått som heter ottava rima och den började så här:
FÅR: en slags fyrbenta, krulliga
djur som på kullarna går,
gråvita, mjuka och ulliga.
Får, som av världen förstår
blott föga. De är bara mulliga.
Mot ondska de intet förmår.
De mumsar på grässtrån och blad;
de tänker, men ingen vet vad.
Nåja. Vi kan inte alla vara poeter eller kunna jambisk versfot. Jag fick med fåren och rimmen och var nöjd med det.
***
Nån sa till oss att det skulle komma en ”puckel” i resan efter ungefär sex månader, när man plötsligt skulle tröttna och bara vilja åka hem igen. Jag minns hur overkligt det lät, och hur jag tänkte att om den kom så var det väl bara att bita ihop och komma igen. Nu hade vi varit borta i sju månader utan att märka minsta lilla puckel, och jag trodde att vi kanske skulle kunna fortsätta att resa i evigheter utan att bli puckliga. Men förstås var det inte så enkelt! Nån gång i mitten av december tappade vi liksom farten. Inte så farligt, men det märktes. Alla blev extra känsliga och lättretliga, vi tappade tålamodet med varandra och med resan. Några av oss började prata om att åka hem tidigare.
Särskilt Rebecka hade mycket hemlängtan och var väldigt deppig. Ett tag funderade vi på att låta henne åka hem i förväg och bo hos farmor. På så vis skulle hon ju kunna hoppa på skolan igen, och bara ha missat en termin av nian. Kanske skulle hon hinna plugga ikapp, och kunna börja gymnasiet på hösten istället för att vänta ett helt år.
Men det kändes som en dålig idé. Dels för att det skulle vara dyrt och opraktiskt. Och för att jag var helt övertygad om att hon skulle ha ångrat sig i efterhand. Hon skulle ju missa hela vår resa genom Sydamerika, för vad?
Eric och jag bad henne att skjuta upp beslutet lite till, och hon gick med på det. Det skulle ändå vara enklare att åka hem från Argentina än från Nya Zeeland.
Ur resebloggen:
Hur det nu är så är vi fortfarande på väg runt jorden – det känns säkert lika overkligt för er som för oss. Ni kanske till och med har glömt bort att vi finns? Kan man vara borta så länge att man försvinner från kartan?
Ibland vet vi inte var vi är när vi vaknar. Jag kan ligga och stirra i taket och försöka komma på vilken stad vi är i, och vilket land. Vad var det de pratade på gatan igår? Kinesiska? Indiska? Ryska? Men vi har väl inte varit i Ryssland?
Lämna ett svar