Samoa (1500 mil hemifrån | tidszon: gmt -11 | valuta: tala)

Aggie Grey’s serverade en tropisk drömfrukost varje morgon i sin stora matsalsfala. Vi hade inte hunnit tröttna på de superlyxiga frukostbufféerna som serveras i nästa hela Asien även på många enklare hotell, med melon, ananas, drakfrukt, mango, banan, pannkakor, honung, äggröra, juice, kaffe och te.

Några bord ifrån oss satt ett par som jag hade lagt märke till kvällen innan. De var ganska omaka – han en liten och satt man i femtioårsåldern, hon en lång, kurvig och vacker kvinna runt trettio. Hon hade bara bikini och ett höftskynke, och satt och vred sig hit och dit som om hon gjorde någon slags yoga. Det var förstås inte bara jag som smygtittade på henne. Jag märkte att mina tankar började bli irriterade och skrynkliga, så jag försökte tillrättavisa mig själv. Folk kan faktiskt vara smarta och trevliga fast de ser ut som barbiesar, och det kanske faktiskt var nån sorts yoga hon gjorde. Frukostbordsyoga?

Nästa morgon satt hon där igen, och på eftermiddagen. Men då hade hon med sig en minidator som såg väldigt intressant ut, och som verkade ha trådlös uppkoppling. Jag såg chansen att bevisa hur fel jag haft på samma gång som jag kunde få hjälp att hitta gratis internet, och gick fram till henne. Vi började prata, och snart kom hennes man och slog sig ner också. När Eric kom förbi vinkade vi in honom, och sen fick vi höra deras mycket egendomliga historia.

De sade sig vara före detta lärare som hade startat någon slags stiftelse för barn. Nu var de på resa jorden runt för att föreläsa i skolor runtom i världen. De hade en webbplats som de byggde tillsammans med barnen. På en annan sida av webbplatsen gjorde de reklam för olika hotell mot att de fick bo gratis där. Aggie Grey’s var tydligen ett sånt hotell.

Men dagen innan hade polisen kommit till hotellet och hämtat med dem till polisstationen. En person på det samoanska inrikesministeriet hade polisanmält dem för bedrägeri, och nu var deras pass beslagtagna så att de inte kunde åka vidare.

De var mycket upprörda och sa att de hade visat alla möjliga intyg från högsta ort, till och med från FN, men det hade inte hjälpt. Ägaren till Aggie Grey’s hade vänligen lovat dem att få bo kvar gratis på hotellet tills det redde upp sig, men tydligen såg det ut att bli en långdragen historia.

Vi lämnade deras bord med blandade känslor. Det var svårt att veta om de var äkta eller bedragare. De verkade smarta och vänliga, och det kan ha varit mina fördomar som gjorde det svårt att tro att de var övertygade och ambitiösa pedagoger som brann för att barn i världen skulle lära sig om andra kulturer. Men det var något avgjort halt och svårgreppbart över dem. Det kändes mera som om de hade hittat ett billigt och enkelt sätt att ha semester för jämnan. Till exempel var det lite anmärkningsvärt att alla skolor de hade kontaktat låg i varma och hyfsat rika länder.

De gav mig adressen till sin webbsida. Jag hittade inga sidor som verkade vara gjorda tillsammans med barn, men däremot en enormt lång beskrivning av incidenten med polisen i Samoa.

Vi hade kunnat stanna mycket längre på Samoa. Det finns så mycket mer att se på vår ö och på grannön Savaii än vi hann med. Men nu var det dags att flyga igen, via Fiji till Nya Zeeland. Mina drömmars land!