Samoa (1500 mil hemifrån | tidszon: gmt -11 | valuta: tala)
Nästa dag var det Lucia igen. Jag insåg att det skulle jämna ut sig i längden – vi fick ha den 13 december två dagar i sträck, men när vi reste tillbaka till Fiji vid 22-tiden den 18 december skulle det dygnet vara över efter bara ett par timmar. På Fiji skulle det redan vara den 19:e. Inte för att datumen egentligen spelade någon roll. Söderhavstid är ändå världens långsammaste tid. Allting går i sköldpaddstakt. Ingenting är bråttom, ingen stressar. Mycket skönt.
Samoa gjorde intryck av att vara fridfullt och självständigt. Den stora turistvågen hade inte kommit dit ännu, kanske för att Samoa ligger så långt bort. Samoanerna var inte ekonomiskt beroende av turismen, och de hade inte heller anpassat sina liv efter turisternas behov. Många affärer stängde redan vid fem–sex på eftermiddagarna, för då orkade inte folk jobba längre. På söndagarna var allting stängt för då ska man gå i kyrkan. Samoa kunde inte mäta sig med Fiji vad gällde utbudet – det fanns inte alls lika många hotell, restauranger och aktiviteter som på Fiji, och på Apias enda turistbyrå fanns det inte ens en guidebok. Men vi gillade det. Vi bestämde oss för att stanna hela veckan innan resan vidare till Nya Zeeland, istället för att åka tillbaka till Fiji som vi hade planerat.
Förutom att samoanerna verkade ha sin egen, långsamma tidsuppfattning och att vi reste mellan veckodagarna fanns det ytterligare en tid att tänka på, och det var tiden för mer än 40 år sen, när Eric var liten och bodde på Samoa. Vi hyrde en taxi och åkte runt på ön för att hitta hus och platser som fanns på 60-talet, längs en fantastiskt vacker resväg som slingrade sig längst havet och mellan samoanska små byar, förbi ett vattenfall, en underjordisk källa, ett stort samoanskt bröllop och några grisar som spankulerade omkring med fåglar på ryggen. Vi vandrade genom djungeln till Robert Louis Stevensons grav och blev guidade runt i hans hus av en samoan med ett otroligt smittande leende. Alla vi såg, träffade och pratade med log när de hälsade, stora leenden som man bara måste bli glad av. Samoanernas leenden kändes uppriktiga, de verkade le för att de uppskattade att man tagit sig hit, inte för att charma turister.
Den samoanska kulturen handlar mycket om vāfealoa’i, förhållandet mellan människor som alltid ska bygga på fa’aaloalo, respekt. Samoaner lever oftast väldigt nära varandra och gör det mesta tillsammans. Det finns inte så mycket privatliv. Ett samoanskt fale har som sagt inga väggar, bara persienner av palmblad som man fäller ner på natten eller när det regnar. I den gemensamma by-falen står det ofta en tv så att man kan kolla tillsammans.
Samoanernas tidiga religion var sammansatt och polyteistisk, med både mänskliga och icke-mänskliga gudar. De tillbad sina förfäder, djur och naturen. Krigsgudinnan Nafanua hade förutspått att det skulle komma en ny religion som skulle göra slut på de gamla gudarna. Nafanuas profetia och samoanernas vilja att samarbeta gjorde uppdraget lätt för de första missionärerna som kom till Samoa i slutet av 1700-talet. Kristendomen spred sig som en löpeld över ön. Idag finns det en kyrka i varje kvarter, känns det som: mormonkyrkor, romersk-katolska, metodistkyrkor, rysk-ortodoxa och så vidare. Varje söndag blev Apias gator tomma – alla var i kyrkan. Aldo, en samoan-italienare som jobbade i baren på Beach Road en bit från hotellet, var mycket missnöjd med den samoanska kyrkligheten. ”De kommer hit vid tio på lördagskvällen för att dricka och dansa, men vid halv tolv går de hem och lägger sig igen! Och på söndagen är alla i kyrkan, då kan man inte få tag på en människa före tre på eftermiddagen”.
Två procent av samoanerna är inte kristna: de är bahá’í (en av Samoas fyra stora hövdingar, Malietoa Tanumafili II som dog 2007, var bahaitroende) och det finns ett mycket vackert bahá’í- tempel utanför Apia som vi besökte.
Överallt på gatorna fanns det klisterlappar med ”Say NO to RHD”. Jag trodde att RHD kanske var någon lokal drog, men det visade sig betyda Right Hand Driving, högertrafik. Eftersom det är så mycket billigare för samoaner att köpa en vänstertrafik-bil från Australien, Nya Zeeland eller Japan tyckte regeringen att det var lika bra att lägga om trafiken till vänster. Detta skapade en liten folkstorm med två demonstrationer som var de största i Samoas historia, och ett nytt parti bildades, med främsta syfte att bevara högertrafiken för att inte skada den lokala bilindustrin som importerar bilar från USA och England. Protesterna hjälpte inte – sedan i september 2009 har Samoa högertrafik. Jag har fortfarande inte fattat vem det var som satte upp lapparna.
Lämna ett svar