Indien (558 mil hemifrån | tidszon: gmt +5,5 | valuta: rupee)
Efter ko-incidenten åkte vi vidare på sightseeing i Delhi och såg bland annat det fantastiska observatoriet Jantar Mantar, Humajuns grav och basarerna.
Vid flera tillfällen kom det fram tiggare, särskilt varje gång vi satt i bilen och den stannade vid ett rödljus. Lonely Planet och de flesta andra guideböcker varnar för att ge till tiggare, eftersom det bara gör allting värre. Exakt hur det blir värre har jag aldrig fått riktigt klart för mig, och det är verkligen helt emot min instinkt att inte dela med mig av det jag har. Inte för att jag har dåligt samvete för att jag är stormrik jämfört med dem, det kan jag inte rå för. Men det verkar så absurt att inte ge till någon som verkligen behöver, när man har i överflöd. Problemet är att pengarna man ger kanske bara går till någon hallick eller till droger. Jag löste mitt dilemma genom att alltid ha med mig kex och frukt på våra utflykter, och att bara ge till barn. Det är ingen världsomstörtande lösning, men det var det bästa jag kunde åstadkomma.
En annan sak man måste förhålla sig till i Indien den flod av försäljare man ofta måste vada igenom, som ropar, viftar, pekar och beskriver sina varor som om man vore blind och döv. Som svensk är man uppfostrad att svara folk som pratar med en, särskilt om de är i någon slags beroendesituation. Men man blir trött på att tacka nej vänligt en miljon gånger om dagen, och ibland tänkte jag att de som ropar Please sir, come in and look, look beautiful dress, nice price for you my friend, maybe later? är lika lite personliga med mig som reklamskyltar, och dem behöver man ju inte svara. Vi provade många olika strategier. Den som oftast fungerade bra var en vänlig nej tack-viftning redan på långt håll med blicken fäst någon annanstans. Vi provade också att stanna, inte stanna, se arg ut, se galen ut, peka upp i himlen, svara på ryska, svara som ett eko (– Hello, banana? – Hello, banana!), låtsas som det regnar, och försöka förklara hur det känns för oss. Årets i-landsproblem, skulle man kunna säga.
Efter fyra dagar var vi helt utmattade av staden och dess invånare. Till och med Bangkok verkade en oas av stillhet jämfört med Delhi. Nästa etapp var Himalaya, närmare bestämt byn Leh i området Ladakh, provinsen Jammu-Kashmir i norra Indien vid gränsen till Tibet.
himla högt över havet |
Vi flög raka vägen dit, vilket visade sig vara synnerligen dumt. Det är alltid bättre att ta sig upp etappvis till höga höjder, för då vänjer sig kroppen långsamt och hinner börja producera röda blodkroppar som ökar blodets förmåga att ta upp syre. Vi gjorde tvärtom: flög på tre timmar från Delhi som ligger 239 meter över havet till Leh på 3500 meter över havet (jämför med Kebnekaise, 2100 meter över havet) och blev omedelbart knockade av syrebristen när vi kom fram. Alla kände av det mer eller mindre, med yrsel och hjärtklappning. Jag slog dessutom i huvudet i biltaket när jag skulle lasta ur ryggsäcken och snubblade sedan med solen i ögonen och ryggsäcken i famnen över tröskeln till hotellet på ett ovärdigt vis.
Hotel Yak Tail är ett gammalt sommarhotell byggt i trä runt en innergård, med snirklande trappor upp till loftgångarna där rummen ligger. Det låg tjocka mattor på alla golv och högar med yllefiltar på alla sängar – vi var tillbaka i kylan efter fem månaders svettig värme. Ungarna hade fått ett rum med stora fönster och en tältsäng vid fotändan av de andra två sängarna. Eric ville gå ut direkt och titta på byn men vi andra var för svaga för att orka röra oss riktigt. Jag hade en sprängande huvudvärk och kände mig nästan drogad.
Dödsångest
Jag hade legat som i koma i kanske en halvtimme när jag plötsligt hörde springande steg i korridoren. Rebecka slängde upp dörren och såg helt panikslagen ut. ”Mamma kom fort! Ludwig … vi vet inte om han lever!” ropade hon.
Jag tog mig ovigt upp på fötter och snubblade efter henne i korridoren. Det kändes som en fruktansvärd mardröm, som att springa i seg kola. Mitt hjärta slog så jag trodde att det skulle sprängas, men synen som mötte mig när jag kom in i deras rum fick det nästan att stanna istället. Ludwig låg likblek och helt stilla med slutna ögon på sängen med huvudet i Leos knä. Leo ruskade sin brors axlar och upprepade ”vakna, Ludwig, du måste vakna!”
Jag var framme vid dem med ett språng och sa åt Leo att lyfta Ludwigs fötter medan jag förtvivlat letade efter pulsen. Rebecka ville springa och hämta hjälp – det fanns inga telefoner på rummen – men just då hittade jag en svag, snabb puls på halsen och i samma ögonblick hostade Ludwig till och öppnade ögonen.
Han var helt borta i någon minut men kvicknade snabbt till igen, medan vi andra grät, skrattade och kramade om honom. Ludwig själv verkade inte alls förstå vad uppståndelsen gällde och kom inte alls ihåg vad som hade hänt. Han tyckte att vi överdrev och ville helst vifta bort det hela.
Vi vet fortfarande inte varför det hände, det verkar egentligen inte ha varit något farligt. Men jag känner blodet frysa fortfarande när jag skriver om det. Jag trodde i flera sekunder att han var död. För Leo och Rebecka var det ännu värre, för dem kändes det som en evighet innan han vaknade.
Senare samma dag demonstrerade Leo för mig vilken skillnad det är i lufttryck när man är på så hög höjd. Han öppnade schampoflaskan som vi hade haft med oss nerifrån låglandet, och schampot sprutade upp en decimeter i luften!
Trekkingplaner avbrutna av höjdsjuka
Vi hade planerat en fyradagars-trek, vandring, och Eric hade hittat en guide som skulle följa med, med hästar och tält och allt. Nästa morgon gick vi ut på byn för att köpa varma kläder – vandringen skulle gå över ett bergspass på 4900 meter över havet. På Tibetan Refugee Market köpte vi fleecetröjor, vantar, mössor, sockor och dunjackor till alla för några hundra kronor.
Samma kväll kunde jag bara konstatera att jag fortfarande var för svag för att följa med. De andra fick trekka utan mig. Nästa morgon följde jag dem till jeepen och hjälpte dem att lasta in sina grejer, och sen hämtade jag våra väskor och bar över dem till ett annat hotell eftersom Yak Tail skulle stänga för säsongen.
Nästa morgon gick jag runt i Leh och plåtade.
munk på hoj |
Leh är en liten stad, men en gång i tiden var den huvudstad i det ladakhiska kungadömet i Himalaya, och en viktig knutpunkt på handelsvägarna genom Indusdalen mellan Tibet, Kashmir, Indien och Kina ända sedan antiken. Idag finns det bara ruiner kvar av Lehs forna storhet, men staden är ett viktigt centrum för tibetansk kultur. Många olika religioner samsas sedan århundraden i Leh, framförallt buddhism och islam, men också kristendom, sikhism och hinduism. På nittiotalet blossade det upp konflikter mellan grupperna, men efter ett besök av Dalai Lama 2003, när han betonade vikten av att hålla sams, har det varit lugnt.
Staden är ett populärt resmål på sommaren, särskilt i juni under den årliga Sindhu Darshan-festivalen i byn Shey och då är hotellen fullbokade flera månader i förväg. Men sommaren anses vara slut sista september, så vi kom när turistställena redan hade börjat packa ihop och flytta sina verksamheter söderut. Många restauranger, hotell, caféer och affärer hade redan stängt. Leh var tyst och stillsamt. Jag traskade runt hela förmiddagen och tog bilder och pratade med munkar, lastbilschaufförer, skolbarn, åsnor och hundar.
promenadåsnor |
väntar på skolbussen |
män med buss (god is geart) |
Lunchen åt jag på en restaurang med utsikt över hela Himalaya, men på hemvägen blev jag plötsligt illamående och febrig, och jag hann precis in på hotellrummet innan kroppen exploderade i feber, kallsvettningar och magsjuka.
Tre dagar varade eländet. Hotellägarens japanska man visade sig vara doktor och ställde diagnosen höjdsjuka (altitude sickness eller acute mountain sickness). Man kan få det i betydligt allvarligare form än jag fick, och till och med dö av det. Jag var bara lite uttorkad sa doktorn, men han kom dagligen och hällde i mig mediciner och risvälling. Han förklarade att det är av yttersta vikt att man vilar ordentligt, rör sig långsamt, dricker MYCKET vatten, te och juice och andas djupt och effektivt, om man ska klara syrebristen.
Mellan varven låg jag och tynade och tyckte synd om mig själv, med tre lager av kläder, dubbla sockor och filtar, termosar, magsjuketabletter, vätskeersättning, alvedon och malariamedicin. Varje dag kom hotellets ende anställde kånkande upp till rummet med en tebricka och en stor hink hett vatten så att jag kunde tvätta mig, eftersom det bara fanns kallvatten i duschen. Jag orkade knappt läsa eller skriva, och tv-programmen var på indiska.
deppigt på hög nivå |
Nätterna var säregna. På så hög höjd måste man sova med fönstren på glänt för att få tillräckligt med syre, det var iskallt och väldigt sällan tyst. Hundratals gånger under natten väcktes jag av skriande åsnor, muande kossor, hundslagsmål, envisa muslimska böneutropare med megafoner och gamla skraltiga jeepar, samt alla bilister som tydligen måste tuta var tionde meter för att inte motorn ska stanna. I tystnaden som uppstod däremellan kunde man höra en snöflinga falla, och blodet brusa i öronen.
När vandrarna återvände efter fyra dagar var jag nästan frisk igen, men jag hostade lite extra och visade med matt hand skålen med risvälling för att de skulle förstå vad jag hade genomlidit.
sickbed |
Lämna ett svar