Kina (778 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: renminbi (yuan))

Huvudattraktionen i Wudangbergen är det Gyllene templet, som ligger högst upp på en bergstopp. Det lilla tempelområdet består av ett antal byggnader varav det äldsta är från 600-talet. Högst upp i templet finns ett litet ställe man kan bo på.

Man skulle utan vidare kunna vandra omkring i de vackra och mystiska bergen i veckor, det finns kilometervis med vandringsleder och otaliga gamla tempel. Många av lederna är stenlagda, med trappor eller uthuggna steg i berget, med stenräcken att hålla sig i. Det hela ger en angenäm känsla av att gå i en fint anlagd park, samtidigt som man är långt upp i bergen omgiven av tät skog.

Det regnade eller var dimma nästan hela veckan i Nányán. Varje morgon gick vi till en liten restaurang som serverade kinesisk frukost, bland annat de godaste pannkakor jag någonsin ätit, med klippt gräslök i. Sen gick vi i bergen och besökte urgamla tempel. En dag tog Rebecka, Leo och jag linbana upp till templet på den allra högsta toppen. Jag satt i en rostig gammal vagn med Rebecka och fick världens svindel och var skräckslagen hela vägen upp – det var fullkomligt stilla och tyst i berget förutom det hemska gnisslet från linbanan, och om man var galen nog att titta ner såg man bara tusentals meter djupa raviner. Som tur var märkte Rebecka inget av min fasa. Hon pratade om vardagliga saker och utsikten och verkade helt okunnig om vilken livsfara vi bokstavligt talat svävade i.

När vi väl kom upp hade vi inte så stor glädje av utsikten, eftersom vi befann oss inne i ett moln. Jag ägnade istället en stund åt att försöka dechiffrera kinengelskan på skylten med öppettider:

Cableway one way run time thirty minutes. 
The first thirty stopping and being in motion and doing business, the minute stop selling ticket.

En av gästerna på det första hotellet var en ung amerikan, vars tränare, en kinesisk kung fu-mästare, också bodde där. Amerikanen hette Jesse Lee Parker och höll tao-yoga-kurser på översta våningen i hotellet, när han inte var i Japan och lärde ut tao-yoga på en skola i Tokyo. Jesse var en meditativ ung man, med stor inblick i den kinesiska kulturen. Han hade varit med om en bilolycka och brutit ryggraden för flera år sen, men med hjälp av meditation, yoga och kung fu hade han blivit helt återställd efter ett par år.

En kväll gick han med oss ut på en promenad. Vi stannade på en liten stig högt uppe i bergen och satte oss på en klippkant. Dimman låg tät över ravinen nedanför oss, det droppade sakta från träden och den lummiga grönskan var nästan svart i skymningen. Jesse tog fram en kinesisk flöjt och spelade på den, en vemodig kinesisk melodi som slingrade sig genom dimman. Jag blundade och glömde för en lång stund bort att jag var hundratals mil hemifrån, glömde alla platser vi varit på och vart vi skulle. Allting var bara här och nu.

Vi skulle resa vidare, ut ur Kina. Ludwig ville först se De tre ravinernas damm i Yichang, på gränsen mellan Hubei och Chongqing. Eftersom han var den enda som var intresserad kom vi överens om att han skulle åka dit själv och sen möta oss i Wuhan samma dag som vi skulle resa ut ur landet. I god tid, två dagar innan vi skulle resa vidare, åkte jag ner till byn Wudangshan för att köpa biljetter till Yichang och Wuhan. Det som följde var faktiskt en av de sämsta upplevelserna på hela resan. Det var som om ett kinesiskt åskmoln tornat upp sig över mig, och sen bara öst över mig en störtflod av kinesisk byråkrati, frustrerande kommunikationssvårigheter och allmän jävelskap.

Det började när jag kom ner med bussen till nationalparkens grindar. Jag hade inte tänkt på att ta med mitt inträdespass, så jag fick göra om hela den långa proceduren med misstänksamma tanter och ohövliga vakter. Sen åkte jag ner till staden med en motor-riksha som hade ett stort hål i golvet och bara med största nöd (och lägsta hastighet) kunde köra i uppförsbacke. Jag var tvungen att kolla mitt banksaldo först, och gick till ett internetcafé där fläktarna hade slutat fungera och uppkopplingen var långsammare än en snigel i tjära. Tyvärr blev både jag och datorn överhettade innan jag hann se saldot.

Därefter borde jag ha satt mig på ett café i skuggan och tagit en läskande dryck, men istället skyndade jag mig till stationen. Jag skriver stationen, men jag skulle lika gärna kunna kalla det helvetets förmak. Även därinne hade fläkten slutat gå. I kassan satt en dam, vars uppträdande skulle ha imponerat på vilken italiensk eller brasiliansk expeditionskassörska som helst. Eller en zombie. Hon var fulländad expert på att vara långsam, ointresserad och skeptisk.

Eftersom jag anade att det kunde bli svårt att förklara hur jag ville ändra våra biljetter hade jag förberett mig genom att rita en förklaring på vem som skulle åka var, och strukit under med gult i guideboken där platserna stod på kinesiska. Men damen bevärdigade inte mina förklaringar med en blick. Det enda hon kunde säga var mei you, ”finns inte” (eller ”går inte”, ”kan inte”, ”vill inte”, ”det är slut”, ”stick och brinn” beroende på sammanhanget), och skaka på huvudet. Det gick inte att ändra biljetterna, och om jag skulle köpa nya fanns det bara biljetter som var tre gånger så dyra, eller till fel datum.

Det var säkert hundra grader varmt i den lilla väntsalen och svetten rann i floder nerför min rygg, men damen satt sval och oberörd bakom sin lucka. Alla som stod i den växande kön bakom mig (och som jag naturligtvis lät gå före oss, eftersom det här allt som allt tog drygt tre timmar) engagerade sig, och flera ungdomar som kunde lite engelska försökte tolka så gott de kunde. Den mest tålmodiga av dem stannade i en och en halv timme extra bara för att hjälpa mig.

Till slut tröttnade damen på mitt ihärdiga tjatande och reste sig helt enkelt och gick. Jag väntade på att hon skulle komma tillbaka och försökte förgäves fläkta mig med anteckningsböcker och pennor. Efter en stund kom istället en man som kan ha varit stationschefen. Han var lång och bred för att vara kines, och hade stora gula tänder. Dessutom var han väldigt arg, och det händer nästan aldrig i Kina.
Hur dum man än är som turist försöker kineserna aldrig visa att de blir arga eller tappar fattningen, för det skulle vara ett nederlag för alla inblandade. Men här hade jag tydligen gått över gränsen, och stationschefen var fly förbannad. Han skällde ut mig efter noter. Jag förstod nästan inga av hans ord, men det gick inte att ta fel på gesterna och minerna, och dessutom fick jag översättningshjälp av folk bakom mig i kön. Jag tror inte att han hade räknat med att få mothugg, för vid det laget såg jag nog mest ut som en pöl av svett, och jag var egentligen mer häpen än arg. Men någonstans ifrån fick jag ändå kraften att ryta tillbaka och göra miner jag också. Så vi skrek åt varandra en stund, och sen fick jag köpa nya biljetter (det fanns tydligen de biljetter jag ville ha, men jag fick fortfarande inte byta in de gamla), och när jag sen pustade ut på trappan utanför kom han förbi och log och nickade åt mig, som om ingenting hade hänt.

Nu i efterhand låter det inte så farligt, det medger jag. Men jag var helt slut, och arg, och mer frustrerad än jag varit någon gång på resan dittills. Jag var fortfarande arg när jag klev av bussen uppe i Nányán, och jag tror att jag var lite arg nästa dag också. Det kanske var ett lågtryck eller nåt.