Singapore (963 mil hemifrån | tidszon: gmt +8 | valuta: dollar)

1 maj – Bra flygplan, skakigt väder

Kära resblogg, här sitter jag ungefär elvatusen meter ovanför de Andamanska öarna och hoppas att vi inte ska störta just här, för även om man lyckas rädda sig upp ur havet riskerar man att bli uppäten av kannibaler. Det är mörkt i kabinen, de flesta sover eller ser på filmskärmen i ryggstödet framför. Vi lyfte från Arlanda strax efter ett på dagen, nu har vi flugit i drygt sex timmar och har nästan tre timmar kvar innan vi mellanlandar i Kuala Lumpur.

Nu piper det och blinkar för att man ska ta på sig säkerhetsbältet, vi har flugit in i turbulent väder och hela planet skakar så jag knappt kan skriva. Bäst att packa ihop datorn och hålla ett öga på molnen därute!

Efter många, långa diskussioner hade vi tagit med oss en bärbar dator. Fördelarna med att ha med dator på resan är att det är kul, man kan blogga (om man har internet), man kan skriva, man kan spara många bilder, man kan spela spel. Nackdelarna är att den väger, den måste laddas, den är ömtålig, den lockar till sig bovar, om man har sönder eller förlorar den blir man av med både en dyr grej och tusen viktiga anteckningar/bilder/adresser, den kan gå sönder av värme, fukt etc.

(Ett annan litet problem är att sex personer inte kan ha den samtidigt. Jag hade sagt klart och tydligt till alla innan vi åkte att det var min dator som skulle med, men att de självklart skulle få låna den ibland. En liten stund. Om de var snälla. De villkoren var det ingen som kom ihåg sen förstås.)

Planet var i alla fall mycket lyxigt och man fick mat och underhållning oavbrutet. Det enda som saknades var sängar att sova i, och när vi kom fram till staden Singapore i landet Singapore, efter en mellanlandning i Malaysias huvudstad Kuala Lumpur, var vi stela och trötta. Vi åkte från Arlanda klockan 13 svensk tid och resan tog ungefär 15 timmar sammanlagt.

 

himmel över singa

Dessutom skiljer det sju timmar mellan Sverige och Singapore, så när vi satt i taxin på väg till hotellet och betraktade den välordnade tropiska djungeln och de fantastiska skyskraporna utanför trodde våra svenska hjärnor att klockan var fyra på natten, fast det var förmiddag i Singapore. Och vi hade inte sovit mer än några timmar på ett dygn.

Vi checkade in på hotellet, åt lunch och somnade som stenar. Som tur var lyckades vi ta oss upp efter några timmar och hålla oss vakna till åtminstone elva på kvällen lokal tid, så redan nästa dag kände vi oss ganska utsövda och hade skapligt lyckats vända dygnet.

Den första kvällen råkade vi ut för vårt första ”lost in translation”-äventyr. Vi hade varit på restaurang och tog en taxi hem, eller snarare två taxibilar eftersom vi var så många. Jag satt med flickorna i en bil, men när vi kom fram till hotellet kom jag på att jag inte hade några Singapore-dollar kvar i kontanter. Jag frågade taxichaffisen om han kunde ta kort, men det gick inte. Jag såg väl förtvivlad ut för han erbjöd sig att vi kunde slippa betala, men det ville jag inte höra talas om. I stället sa jag att jag skulle springa in i receptionen på hotellet och växla pengar. Rebecka och jag gick ur bilen. – Sitt kvar så länge, så att han inte tror att vi smiter, sa jag till Sanne.

När jag kom ut igen var bilen borta! Alla sorters hemska idéer om kidnappning och slavhandel hann rusa igenom min hjärna innan jag fick syn på bilen, parkerad på andra sidan rondellen. Jag sprang dit och fann en bekymrad taxichaufför, en arg dörrvakt från hotellet och min frustrerade dotter. Det som hade hänt, berättade Sanne senare, var att så fort jag lämnat bilen hade hotellets parkeringsvakt kommit fram och försökte köra bort taxibilen. Både Sanne och taxichauffören hade försökt förklara att bilen stod kvar för att de väntade på mig, men han hade inte alls förstått utan frågat Sanne flera gånger ”Where do you want to go?” Sedan stängde han dörren och försökte få taxin att köra iväg. Till slut hade chauffören kört iväg en liten bit, och sen kom jag.

Vi tänkte att det kanske var typiskt för Singapore att folk missförstod varandra. Befolkningen där är en blandning av framförallt kineser, malajer och indier. Föga anade vi att vi bara hade fått en försmak av hur språkliga missförstånd kan ställa till det.

Singapore kändes mer västerländskt än vad jag hade trott, men jag tyckte ändå att det var exotiskt och främmande. Eftersom vi bara stannade i tre dagar hann vi inte utforska staden på djupet, men vi vandrade omkring i Chinatown, handlade krimskrams på Orchard Road, lärde oss att sjöhästar är en delikatess, drack Singapore Sling och slängde jordnötsskal på golvet på Raffles Hotel och åkte MRT, Singapores berömda tunnelbana. På Sim Lim Square gick vi till ett elektronikvaruhus med ungefär tusen små affärer på fem våningar, alla med i stort sett samma utbud och samma priser. Det sas vara det enda varuhuset där det var tillåtet att pruta, så vi prutade stenhårt och lyckades få med oss några billiga musikmanicker.

 

men sjöhästar köpte vi inte

 

Det var varmt i Singapore, och det regnade. Inget vanligt svenskt litet duggregn, inte ens ett hederligt svenskt skyfall. Det var ett tropiskt åskväder, med blixtar och öronbedövande knallar som ekade mellan skyskraporna. När man gick ut från hotellet kändes det som att gå in i en ångbastu, eller ett jättelikt hett växthus. Vi var också väldigt trötta, varma och jetlaggade. Även om vi hade justerat oss ganska bra till hoppet mellan tidszonerna var det svårt att få tillräckligt med sömn – det var varmt på nätterna och man vaknade alldeles för tidigt på morgnarna. Det gjorde oss alla lite retliga, och jag kände flera gånger att grälet hängde i luften. Jag gillar inte alls när familjen grälar, jag blir olycklig när de andra bråkar med varandra. Bland det värsta jag kunde föreställa mig, innan vi åkte, var att vi skulle bli osams på resan, att vi skulle gräla på en främmande plats. Det kändes som en mardröm, jag fick panik vid tanken på att vi skulle bli så arga så att vi sprang ifrån varandra och aldrig kunde hitta varandra igen. (Just den situationen var vi väldigt nära nio månader senare, på en överfull busstation i Buenos Aires.)

Jag hade till och med funderat ut i förväg hur vi skulle kunna lösa jobbiga situationer innan de gick överstyr, genom att ha något slags kodord som vi skulle säga när explosionsrisken blev överhängande. Någonting som skulle påminna både en själv och de andra om att man var på väg att tappa förnuftet och att alla behövde ta några djupa lugna andetag. Vid ett par tillfällen försökte jag framföra den här idén till familjen, men de var inte intresserade. ”Det där kommer att gå jättebra utan några fiffiga kodord” sa de. ”Är man arg så är man arg, då vill man inte vara förnuftig” sa de. Eller så såg de bara snälla ut och frågade om jag ville ha en kopp te. Jag kände mig inte helt lugnad.