Japan (819 mil hemifrån | tidszon: gmt +9 | valuta: yen)
Äntligen kom dagen då vi skulle resa till Japan. Vi hann bara sova i fyra timmar sista natten i Hong Kong innan vi tog flygbussen klockan fem på morgonen. Det första som hände på flygplatsen var att vi gick rakt in i en ”utökad säkerhetskontroll”. Vi blev utplockade ur kön och visiterade, våra väskor blev dammsugna och genomrotade och till slut beslagtog de Rebeckas hopfällbara träningssvärd av plast, för att de tydligen var ”knife-like objects”. Det här var inte helt oväntat. Vi hade redan fått erfara flera gånger att flygplatspersonal blir extra misstänksam när man reser jorden runt utan att ha en färdig resrutt.
Nästa bakslag kom på Narita, flygplatsen i Tokyo, när den japanska tullen fick syn på Rebeckas andra träningssvärd som ser mer ”riktigt” ut, fast det också är helt ofarligt, och bestämde sig för att kalla in polisen. Vi fick vänta i en dryg timme, tillsammans med en snäll men nervös tullassistent, på att den kvinnliga poliskonstapeln skulle komma och häkta svärdet. Så nu var alla Rebeckas svärd inlåsta i olika flygplatsfinkor.
Tips från coachen: Lämna svärdet hemma när du reser till Japan. |
Till slut kom vi iallafall ut på Narita och blev mötta av Sanne. Det kändes som en evighet sedan vi setts, och jag hade längtat så! Hon hade hunnit bli väldigt japansk sen vi såg sist, med moderiktiga japanska kläder och en väldigt japansk lugg, mycket söt. Medan vi åt en tidig middag förklarade hon japansk etikett för oss, så att vi inte skulle göra bort oss genom att prata på tunnelbanan, slänga skräp på gatan eller gå på fel sida i trappor. För att inte tala om att göra miner eller prata med löjliga röster! Det var det dödsstraff på, om vi förstod Sanne rätt.
Sen guidade hon oss genom Tokyos oändliga och ofattbara tunnelbana till Shinjuku, området där vi skulle bo. Vi hade hyrt en lägenhet som vi hade hittat via Asiatravels när vi var i Hong Kong, och Sanne skulle bo med oss där.
Här ser vi en person som VET och en som INTE VET hur man går i trappor |
Tokyos tunnelbanesystem är inte att leka med. Ibland hittas turister som försvann för 40 år sen, på någon öde station på Rinkai-linjen. |
Jag plåtade skyltarna på vår station så att jag alltid skulle ha en bild i mobilen att visa, om jag måste fråga om vägen. |
Lägenheten överträffade alla våra förväntningar. Den låg på 26 våningen i ett modernt japanskt lägenhetshotell nära Shinjuku-stationen. Den hade ett kök, ett stort vardagsrum, tre sovrum, ett super-hi-tech badrum och dito toalett, samt milsvid utsikt över hela Tokyo. Vi var helt förtrollade. Och det bästa av allt: vi kunde äta middag hemma! Eric och Sanne gick och handlade i en stor mataffär och kom hem med ingredienserna till Erics berömda pasta Bolognese. Det var första gången vi fick duka själva och äta hemlagad mat på tre månader, och det har nog aldrig varit så roligt att både duka, äta och diska efteråt.
Men nån måste ju också göra nånting viktigt på datorn. |
Toto, we’re not in our vanliga kylskåp any more |
Inga lösa slarviga grönsaker här inte! |
Sorteringsmedveten svensk som man är. |
Vi kröp ner under de japanska duntäckena den kvällen, och jag hann inte ens tänka på jordbävningar och skyskrapor innan jag somnade.
Det var knappt man ville gå ut i Tokyo, så skön var den där lägenheten. Och det mest spektakulära av allt var toaletten. Visserligen fanns det ett talande kök, en porttelefon med videokamera, jättelika platt-tv-skärmar i tre av rummen och förmodligen världens smartaste och skönaste badrum. Men den där toan. Den var en ständig källa till glädje.
Att resa handlar mycket om toaletter. Man kan liksom inte undvika dem, och de är väldigt lärorika. Dessutom utvecklar man sidor som man knappt visste om under en lång resa: förmågan att känna igen ett bra wc på mils avstånd, förmågan att uträtta sina behov utan att nudda omgivningen, förmågan att förtränga vad man just sett och gå vidare.
Under den här resan hade vi sett de mest skiftande wc:n: snigel- och masktoan på Langkawi, kinesiska tågtoor med skopor, badrummet i Namsan Guesthouse där man fick lägga det använda toapappret i en hink bredvid, och den stiliga klosetten på i badrummet på Royal Pacific Hotel i Hong Kong där vattnet var blått, och där man kunde tala i telefonen medan man uträttade sitt ärende. Men ingen av dem kunde mäta sig med vår japanska, högteknologiska toalett! Till den kunde man gå utan att tveka, till och med i sömnen! Hela rummet var varmt och rent och toaletten var självrengörande, luktfri och tyst.
Knappar för toaletten, badrumsfläkten, badvattnet och duschen (vars vred satt nästan nere vid golvet eftersom japaner ofta sitter på en liten pall när de duschar). |
Jag testade förstås alla knapparna – jag ville ju inte åka hem till Sverige utan att ha provat ”Air dry”. Det kittlades, kan jag avslöja. Jag skrattade fortfarande när jag kom ut, fast ingen i min pryda familj ville veta vad som var så roligt. Så nu vet jag varför japanerna är så förtjusta i sina washlets.
Japan var förstås mycket mer än coolt avloppssystem. Det var coolt överallt. Den starkaste upplevelsen var hur inrutat och disciplinerat allt var (utom i vissa tv-program och på vissa barer) och hur japaner verkar leva i flera tidsåldrar samtidigt: medeltiden, nutiden och framtiden är liksom hopvävda. Artigheten och disciplinen verkar vara en obruten tradition från samurajtiden, men samma kostymklädda människor som bugar och ursäktar sig kan sitta på tunnelbanan och spela Nintendo. Varje gång man gick ut genom dörren hände något intressant. Folkmassor strömmade över gatorna, hade kimonos eller Lolita-kläder eller gick på styltskor. Poliserna hade självlysande batonger. Manga och andra tecknade figurer fanns överallt – i reklam, samhällsinformation, hos de allvarligaste myndigheter, och vi såg Godzilla som staty mitt i Tokyo. Det fanns dricka-automater i varje gathörn, med nittielva olika sorters vitaminiserat bubbelvatten. Bankomater däremot fanns i stort sett bara på postkontoren och i Citibankkontor vilket var besvärligt, eftersom man oftast inte fick betala med kort.
Det mesta i Japan är smart och inrutat och välplanerat, och det finns kösystem och små farbröder i uniform som visar vägen, till och med när man ska kliva på tunnelbanevagnen. Allting är fiffigt förpackat, ner till minsta lilla fisk i fiskdisken. Många restauranger tar upp beställningarna digitalt och nästan överallt där man ska köpa biljetter finns det knappar att trycka på och digitala guider.
Eftersom det inte är artigt att förgifta luften som andra människor ska andas så får man inte röka varsomhelst. Inte ens utomhus. Istället finns det små rökrutor här och var i parker och på torg. De kallas för manner stations, och där bland många skyltar med regler om hur man uppför sig väl står de väluppfostrade japanska männen (och ett fåtal kvinnor) och puffar diskret.
Rökpoliser |
Unga och gamla bugar för varandra överallt i Japan. Alla är alltid artiga. Man tackar och ber om ursäkt minst en gång i varje samtal. Expediterna i 7-Eleven, Family Mart och SunKus tackar för att man handlar i deras affär redan innan man hunnit lägga upp sina varor.
En annan japansk sed är den att sova var och när som helst. Sanne förklarade att alla får sova var de vill i Tokyo, antagligen för att de jobbar så långa dagar och sover så lite på nätterna. I tunnelbanan kan det sitta hela rader med folk och sova. En dag när vi kom till vår lilla kvartersrestaurang för att äta lunch satt det ett ungt japanskt par vid bordet bredvid oss. Hon sov djupt, med huvudet lutat mot armarna på bordet. Luggen hade hamnat lite i tallriken. Han satt ihopsjunken och läste en veckotidning – trodde vi, men efter en stund såg vi att han också sov, men med halvöppna ögon: blicken rörde sig inte och efter en stund började han dregla. Det var ett bra trick, på lite avstånd såg det verkligen ut som om han läste. Det rara var att de fick sova ifred. Servitriserna plockade av borden runtom, men gjorde inget för att väcka dem. När vi gick en knapp timme senare sov de fortfarande.
(Uppmärksamma läsare ser att bilden inte är tagen i Japan, utan i Korea. Men det sovs precis likadant.) |
Lämna ett svar