Hemma (0 mil hemifrån | tidszon: gmt +1 | valuta: kronor)

Alla vet att jag är en typisk hemmakatt, en lat och lite ängslig typ som föredrar soffhörnet framför de vilda vidderna. Det har säkert med min barndom att göra. Jag växte upp och bodde på samma fläck i Vasastan i Stockholm, ända tills jag var sjutton år. Min mamma tog med mig på resor ibland, men hemadressen var alltid densamma. Tanken på att inte ha en fast punkt i tillvaron kändes helt overklig. Eric har en helt annan bakgrund – hans pappa jobbade på olika ställen i världen och bodde utomlands med sin lilla familj, drygt ett år på Samoa och lika länge i Italien.

När Eric och jag fick våra barn tillsammans – fyra barn på nio år – drömde han ofta om att vi skulle flytta utomlands ett tag, men jag stretade emot. Jag var hemma med barnen och hade hjälp av släkt och många vänner som själva var hemma med barn. Det var roligt, praktiskt och tryggt. Hur skulle jag våga byta bort det? Kasta mig ut med fyra småbarn i det okända? Flytta till nån ödslig plats där jag inte kände nån, där folk kanske hade främmande intressen och tråkig humor?

Så vi stannade hemma. Men idén om att göra en lång resa tillsammans fanns kvar. När vardagen var som träligast kunde man alltid drömma om den där resan – den fanns som en bakdörr ut ur fiskpinneträsket. I verkligheten var det alltid nånting som kom emellan. Ungarnas skolgång, våra jobb eller vår ekonomi. Var det inte det ena så var det det andra, och tiden gick …

2006 började i sorgens tecken. Jag jobbade med stöd till de anhöriga efter flodvågskatastrofen i Sydostasien. I början av februari dog min pappa. Det var väldigt tungt, det tog flera månader innan jag kände mig någorlunda stabil igen. Under tiden förändrades våra förutsättningar på flera olika sätt, med både skola, jobb och pengar. Tack vare den överhettade fastighetsmarknaden i Stockholm hade vår lägenhet blivit värd osannolikt mycket. Vi hade knappt råd att bo kvar i den – men tänk om vi skulle sälja den i stället, och resa iväg?

Eric och jag började åter prata om att resa bort. Nu fanns ju de ekonomiska förutsättningarna, och det var heller ingen av oss som var bunden till någonting viktigt hemma.

Eller flytta utomlands kanske? Ett år? Eller för gott? Min kusin Sara bor sedan många år i Australien, och jag började mailväxla med henne om våra möjligheter att leva där. Jag prenumererade på ett nyhetsbrev för folk som vill flytta till Nya Zeeland, och vi gick till en resebyrå och hämtade vackra, färgglada broschyrer om landet på andra sidan jorden.

Vår äldsta son Leo som som då var 24 hade fått jobb i Amsterdam kort efter min pappas begravning. De tre yngsta – Ludwig, 19, Sanne, 17 och Rebecka, 14 bodde hemma. De blev frustrerande av alla nya förslag vi utsatte dem för. ”Ni kan inte bara hålla på och drömma hela tiden! Man vet ju aldrig om alla de här planerna ska bli av. Är det ens nån mening med att tänka på allt det här?”

Det där tog skruv. Jag visste att jag var den som bromsade mest, för jag var fortfarande den som var mest hemmakär. Men någon gång måste man våga släppa taget, och just nu verkade alla våra lyckliga stjärnor lysa särskilt starkt. Och man kan ju alltid komma hem igen, tänkte jag, flytta för alltid vill jag faktiskt inte men en liten resa jorden runt kan väl inte vara så farlig.

Så en kväll i oktober när vi satt och åt middag hörde jag mig själv säga: Nej, nu måste vi bestämma oss. Ska vi resa jorden runt då?
Det blev tyst ett ögonblick. Alla tittade på mig.

  • Jag vill resa! sa Rebecka, och de andra stämde in.
  • Klart vi ska resa!

Vi skålade i svartvinbärssaft och kände oss pirriga. Beslutet var fattat. Dags att lätta ankar! Släng allt löst överbord!

Vi räknade ut att vi skulle behöva ett halvår på oss för att förbereda resan. Det första vi skulle behöva göra var att sälja lägenheten för att få råd att resa. En försäljning tar sina modiga månader, och man hinner inte tänka på så mycket annat medan man städar, reparerar, annonserar och visar. Vi måste också bestämma oss om vi skulle försöka få tag på en annan bostad innan vi reste iväg, eller om vi helt enkelt skulle magasinera våra tillhörigheter och hoppas på att hitta nånting när vi kom hem igen – om vi kom hem igen. Så här i efterhand låter det helt galet att vi ens tänkte på det som ett alternativ. Men just då hade vi bara resan för ögonen.

Leo visste fortfarande inget om beslutet. Jag ringde honom i Amsterdam nästa dag och frågade om han ville följa med oss jorden runt. Det är ju inte självklart att en 24-åring som inte har bott hemma de senaste sju åren har lust att spendera flera månader på resa med sina föräldrar och småsyskon igen, men tydligen övervägde det positiva i planerna. Han hade rest ett halvår i Asien på egen hand några år tidigare och var nog väldigt sugen på att komma ut i världen igen. Så han tackade med glädje ja och bad mig att hålla honom uppdaterad om alla detaljer, så att han skulle kunna säga upp sig i tid och komma hem några veckor innan avresan.

Ingen annan fick veta någonting om våra planer. Det var många månader kvar, mycket som kunde gå fel. Vi kanske inte skulle få lägenheten såld, nån kunde få ett drömjobb eller bryta benen. Vi kände på oss att det kunde bli ganska livliga diskussioner kring vårt beslut. Men det var inte alltid så lätt att hålla det hemligt, särskilt inte för de pratsamma i familjen!

I januari sålde vi lägenheten, och fick en mindre hyresrätt emellan. Försäljningen och flytten skulle slutföras den sista mars. Vi satte första maj som ett preliminärt datum för resan, och på nästa släktträff avslöjade vi våra resplaner. Det blev många frågor, precis som vi anat, men alla tyckte att det lät fantastiskt och kul.

Jag satte upp en kalender i köket och kryssade över varje dag som vi kom närmare resan. Bredvid kalendern satt två långa listor: en med rubriken ”Fixas före flytten”, den andra ”Före resan”.

 

 

På den sistnämnda stod det bland annat:

  • nya pass
  • vaccinationer
  • visum
  • reseförsäkring
  • kolla körkort
  • packning (nya väskor, badkläder)
  • tandläkare
  • reseapotek
  • prata med skolan
  • autogireringar
  • posten?

 

Vid en första anblick kan det säkert verka som helt vanliga, ganska enkla punkter att pricka av inför vilken resa som helst. Men nu var det inte frågan om en charterresa i två veckor, när det värsta som kan hända är att grannen glömmer att vattna blommorna och allt har vissnat när man kommer hem. Vi var tvungna att tänka långsiktigt: hur skulle vi betala räkningar i sex till tolv månader fast vi inte var hemma? Vem kunde ta emot och kolla vår post? Kan man ha posten eftersänd ett helt år? Skulle skolan kunna ordna distansundervisning till Rebecka så att hon kunde klara av nians läsår under resan? Hur stora väskor orkar man bära på jorden runt? Var allas tänder i tillräckligt bra skick så att ingen skulle få akut tandvärk under resan? Skulle våra körkort fungera i alla länder vi skulle till?

 

drömma stort och långt

 

Drömmen började ta form. Vid varje middag pratade vi om vilka länder vi skulle resa till. Alla i familjen hade platser de absolut ville se – en ville till Sydamerikas farligaste djungler, en annan till Kinas högsta berg. Sanne ville bara till Japan, hela Japan och ingenting annat än Japan. Rebecka tyckte att vi måste besöka alla världsdelar, inklusive Arktis och Antarktis, för att få kalla det en jorden-runt-resa. Flera av oss ville resa först till Kairo, bara som ett kort stopp före Asien, men Leo påpekade i sina mail till oss att vi borde planera utifrån kartan och ländernas inbördes placering. På så sätt skulle vi inte behöva flyga långa sträckor i onödan. Visserligen skulle man kunna åka från Egypten via Sudan och Etiopien över vattnet till Indien, men det skulle troligen innebära att vi skulle få kryssa mellan amerikanska slagskepp utanför Yemens och Omans kust.