Hemma (0 mil hemifrån | tidszon: gmt +1 | valuta: kronor)

Efter flera veckor började en resplan ta form, en planering i stora drag. Vi tänkte börja med Sydostasien och Indien, sedan vidare till Kina, Japan, Söderhavet, Australien och Nya Zeeland. Om vi fortfarande skulle orka, vilja och ha råd att resa vidare efter det skulle vi ta Central- och Sydamerika och Afrika på vägen hem. Varken Arktis eller Antarktis kom med i den planerade rutten. Inte heller Nordamerika, bestämde vi efter ganska långa diskussioner. Det kändes för likt vår vanliga tillvaro, och inte värt att prioritera före någon av de andra världsdelarna.

En viktig fråga var om vi skulle boka alla biljetter i förväg, eller ta ett land i taget. Fördelen med att boka en jorden-runt-biljett är att allting är klappat och klart när man åker till Arlanda. Man behöver inte lägga lika mycket tid på diskussioner, resebokning och så vidare. Det blir inga större överraskningar – men inte heller lika mycket utrymme för improvisation. En del av de resebyråer vi pratade med sa att det skulle bli mycket billigare att boka jorden-runt-biljetter, så det vägde vi också in i diskussionerna.

Till slut blev det ändå så att vi bokade varje sträcka för sig. Vi kände att det skulle ge oss större frihet. Nu i efterhand kan jag inte säga vilket som är bäst: fördelen med att boka efter hand är att man aldrig känner sig låst, man är helt flexibel och kan stanna längre eller kortare på platser som visar sig vara roligare eller tråkigare än man trott. Man kan dela upp sig om man tröttnar på varandras sällskap. Om man träffar någon trevlig person som rekommenderar en plats kan man åka dit. Samtidigt fick vi lägga ner mycket tid på att boka resebiljetter och hotell under själva resan, och det var inte så kul.

Det optimala skulle vara att ha en riktigt bra resebyrå eller agent i varje land dit man kommer, som kunde hjälpa en att boka hotell, transporter och utresa – utan att det kostade skjortan, och utan att man blev inbokad på någons kusins skruttiga hotell. Annars får man stå ut med att lägga många timmar framför långsamma datorer på internetcaféer utan luftkonditionering, om man vill känna sig fri och självständig.

Så här skrev jag i bloggen innan vi reste:

Det smartaste verkar vara att ha en ganska genomtänkt resplan och sen kunna improvisera utifrån den. Det känns inte som om det kommer att bli ett stort problem – visserligen finns det många starka viljor i den här familjen, men alla verkar ändå kunna tänka sig att kompromissa och vara beredda på överraskningar.

Optimistiskt!

De sista månaderna innan vi åkte gick i expressfart. Vi köpte resväskor, skaffade visum till Kina, skrev fullmakter till Erics mamma så att hon skulle kunna hjälpa oss med alla post- och bankärenden, såg till att alla räkningar kunde autogireras, sa upp alla prenumerationer, abonnemang och nyhetsbrev, gjorde nya pass, skaffade internationella körkort och ändrade mobilabonnemangen så att det skulle bli så billigt som möjligt att skicka sms till varandra utomlands, eftersom det skulle bli fruktansvärt dyrt att ringa. Det fick vi bara göra i yttersta nödfall.

I slutet av mars gick vi och vaccinerade oss. Det blev många sprutor: påfyllning av polio/difteri/stelkramp, hepatit A och hepatit B och tyfus. Koleravaccinet tar man som en dryck. Jag gick till hälsokostaffären och köpte vitaminer, mineraler och mjölksyrabakterier och såg till att alla tog en dos efter varje vaccinering. När man har fullt med arga baciller i kroppen är det viktigt att stärka immunförsvaret.

Det var för sent att börja ta tuberkulosvaccinet när vi började spruta oss i mars – man måste ta det i flera omgångar under ett halvår, så det tog vi inte alls. Rabies kändes inte aktuellt, och malaria beslöt vi att skydda oss mot genom att ta tabletter när, och om, vi kom till malariadrabbade områden.

Vi hade långa diskussioner om vaccinet mot japansk encefalit. Visserligen är det en allvarlig sjukdom, och vi planerade att resa till områden där sjukdomen fanns i närheten. Men för att bli smittad måste man bli stucken av en mygga som just har stuckit en sjuk gris, och sedan är det ändå bara var femte smittad som får själva encefaliten. Dessutom var vaccinet gjort på mushjärna och jag hade läst att risken att bli sjuk av vaccinet var större än risken att bli sjuk av sjukdomen: en på 75 000 vaccinerade drabbas av hjärninflammation, och man kan få allergiska reaktioner i form av klåda och utslag. Jag ville att vi skulle försöka undvika att bli smittade istället. Det ingår i min allmänna syn på vaccin: man ska inte ta dem förrän (och om) det är absolut nödvändigt. Dels på grund av att man mår bättre ju färre virus man sprutar in i kroppen, och att man sänker sin naturliga motståndskraft ju mer man vaccinerar sig. Dels på grund av den mer filosofiska aspekten att man lätt lurar sig själv att ta risker om man proppar sig full med vaccin och mediciner. Då är det bättre att använda sitt förnuft.

Till slut lyckades läkaren på vaccinmottagningen övertala mig och två till i familjen att ta encefalitsprutan ändå. I efterhand kan jag konstatera att ingen av oss blev sjuk, varken av vaccinet eller av sjukdomen. Jag kommer inte att ta den fler gånger.

 

Veckorna susade förbi. Varje dag fanns det saker som måste fixas och problem som måste lösas. Vad gör man med all mat i skafferiet när man ska vara borta ett halvår eller mer? Fanns det biblioteksböcker hemma som måste lämnas tillbaka? Hade vi talat om för alla som måste veta att vi ska vara borta? Var alla lån betalda, alla tjänster återgäldade? Vad behöver man ha med sig för mediciner? Är det någon som minns i vilken kartong vi la ner alla kartor?

Den första april flyttade vi, efter att ha haft en stor och glad hejdå-fest för alla släktingar och många vänner. Nu var det bara en månad kvar till avfärd – det var det jag tröstade mig med när jag kryssade mellan flyttkartonger och resväskor.

Resväskorna var också något att fundera över, och vi valde mellan ryggsäck och rullväska. Ryggsäck är smidigare eftersom man har händerna fria, men det är betydligt lättare att hålla ordning på packningen i en resväska. En ryggsäck gör att man ser fattigare ut, vilket är bra om man reser i länder där rika människors bagage är åtråvärt. Men om man vill att kläderna ska hålla länge är en resväska bättre.

Till slut bestämde vi oss för en kompromiss: Fjällrävens ryggsäck med hjul och bärhandtag. Två stora (48-liters) väskor till oss föräldrar, och den mindre storleken (27-liters) till ungarna. Leo var nöjd med sin stora rygga som han hade på sin förra Asienresa och ville inte byta.

 

I början av april hände två saker som påverkade vår resplan. Eric och Rebecka tränade kung fu i Stockholm, och en dag fick de veta att deras kinesiske tränare skulle ha fem veckors sommarträning i Shaolintemplet i Kina. Det ville de absolut vara med på, vilket betydde att de måste vara framme i Deng Feng i Henan-provinsen där templet ligger senast den 25 juni.

Bara några dagar senare fick Sanne besked om att hon hade kommit in på en japansk språkskola i Tokyo. Språkkursen var två månader lång, juli och augusti. Det kändes tråkigt att hon inte skulle vara med oss på resan under en stor del av sommaren, men Sanne själv var överlycklig. Så här skrev hon i bloggen:

Jag kan ju inte säga att jag inte är nervös, men mest är jag nog i en sån extas att jag verkligen inte kan förstå det alls. Det är min högsta dröm som förverkligas. Jag kommer att bo hemma hos en japansk värdfamilj någonstans i Tokyo, fast jag har inte fått reda på vilken än. En av anmälningsblanketterna var gjord för att matcha ihop en med en passande värdfamilj. Frågorna var rätt roliga, typ ”Are dogs and cats ok?”, ”Do you love children?”, ”Do you like alcohol?”, ”Are you a high achiever?”.

Det var verkligen inte vad jag önskade. Jag har alltid gillat det mest när hela familjen är tillsammans, och hade sett fram mot att vi skulle resa ihop. Även om jag gladde mig för de andras skull var jag ledsen och lite orolig inuti. Skulle det här förstöra hela resan? Men jag fick börja förlika mig med tanken på att vi skulle vara tvungna att dela upp oss ibland.

 

Nu hade vi i alla fall två datum och platser att planera in. Resplanen började ta form. Vi satte upp en jättestor världskarta på väggen och turades om att stå framför den och peka ut tänkta rutter. Det kändes bäst att dela upp resan i två etapper på ett halvår vardera, och bara börja med att planera den första etappen. Den såg ut så här: först Sydostasien, sedan Kina och Japan. Via Himalaya till Indien, sedan Australien och Nya Zeeland.

Leo hade påpekat vikten av att följa geografin för att göra resan så enkel och logisk som möjligt. Andra faktorer som spelade in var att det skulle bli billigt och helst miljövänligt. Däremot kände vi inte att vi kunde planera resan efter vädret. Ibland fick vi frågan om vi hade tänkt på regnperioden här eller monsunen där, men det kändes inte som något som skulle få hindra oss att komma dit vi ville på det enklaste och minst kostsamma sättet. Vädret kan ju iallafall inte vara sämre än här, tänkte vi!

 

Nu var det två veckor kvar till vår planerade avresa. Leo kom hem från Amsterdam för att hinna packa om sina saker, men vi hade fortfarande inte köpt några biljetter. Folk började fråga om det inte var dags att göra det snart, om vi verkligen tänkte komma iväg. Vi påminde om den vise Lao Zis ord: Den sanne resenären har ingen fast färdplan, och ämnar inte anlända.

 

Vart är vi på väg?

 

Men vi letade förstås varje dag efter bra biljetter, och den 17 april kunde Eric äntligen boka den första flygresan från Arlanda till Singapore, med avresa den första maj. Det kändes underbart, och lite skrämmande! Nu fanns det ingen återvändo. I värsta fall hade vi ett år av skruttiga flygplan, kackerlackiga hotellrum, svettiga bussresor tusen meter ovanför steniga raviner, stenhårda kuddar och syntetfiltar, magsjukor och hemlängtan framför oss. Hurra!

 

Packningen var rolig men knepig. Vi planerade att vara borta i 6–12 månader. Vi skulle resa genom hetta, kyla, regn och torka; vi skulle klättra i berg, gå omkring i storstäder, bada, vandra i djungeln och i öknen; vi skulle besöka fina restauranger, tempel, skumma kvarter, lägereldar och basarer. Vad ska man ha med sig för kläder då? Som får plats i en resväska? Och som ryms tillsammans med bland annat necessär, handduk, anteckningsblock, pennor, sygrejer, kamera, bärbar dator, ficklampa, mediciner och böcker?

Böckerna gjorde inte precis väskan lättare: av min bagagevikt före avfärd (nästan 15 kilo) utgjordes tre och ett halvt kilo av böcker. Det kan tyckas onödigt, men jag älskar att läsa, särskilt på resa när man kan läsa ostört långa stunder. Hade det varit idag hade vi kanske investerat i varsin läsplatta istället, men då var det inte en lösning.

Under hela resan hade vi med oss sammanlagt kanske 30 böcker, varav ett tiotal var med från början. De övriga skickade vi hem, köpte eller bytte till oss på vägen – många hostels och hotell har bokhyllor där man kan lämna sina utlästa böcker och ta en ny.

Då har jag inte räknat in reseguiderna. Dem köpte vi vartefter vi kom till ett land, och skickade hem när vi lämnade landet. Den enda guiden vi hade med oss när vi lämnade Sverige var Lonely Planets ”South-East Asia On A Shoestring”. Av de 25 guider vi köpte (18 lands- och stadsguider, 4 lexikon, 2 läkarböcker och 1 vägatlas) var 19 Lonely Planet, men ibland hittade vi en Rough Guide eller Moon Travel Guide som verkade bättre.