Indien (558 mil hemifrån | tidszon: gmt +5,5 | valuta: rupee)

Med Aruns varningar ringande i öronen närmade vi oss Varanasi med stor nyfikenhet. Men vi åkte inte direkt in till staden, vårt hotell låg lite i utkanten och i vår resplan stod det att första punkten på dagens agenda var en guidad tur till Sarnath, platsen där den unge Buddha höll sina första föreläsningar, och att vi skulle bli mötta av en guide.

Vi var skeptiska till att bli guidade, och innan Indien hade vi inte haft en enda guide. För det mesta klarar man sig bättre utan dem, särskilt om man är såna kan-själv-typer som vi. Det finns nästan inget värre på en resa än att bli vallad av en långsam, okunnig guide som behandlar en som en korkad turist. Men under rundresan i Indien hade vi flera mycket bra guider, och lärde oss att en bra guide är värd varenda rupie.

 

guldguide

Ali som guidade oss i Sarnath var en väldigt bra guide. Han kunde svara på alla våra frågor och förklara politiska, historiska och religiösa sammanhang. Han ledde oss genom den vackra och fridfulla parken med rådjur och ett litet arkeologiskt museum med fina Buddhaskulpturer och artefakter från kung Ashokas tid.  

 

fridfullt

 

arbetsamt

 

suddigt

När vi kom tillbaka till hotellet tänkte vi på Arun. Vi kunde inte alls förstå vad han hade menat. Varanasi var ju ganska idylliskt, tyckte vi.

Men tidigt på kvällen tog vi en cykelriksha ner till Dashashwamedh Ghat för att se en ceremoni vid Gangesfloden, och då besannades alla Aruns profetior.

Själva åkturen var ren och skär galenskap, som att åka radiobilarna på ett tivoli för dårar. Det låg en död människa insvept i en filt på en parkbänk, och gatorna var så tvärfulla av cyklar, tuk-tuks, tiggare, försäljare, hundar, kossor, getter, guruer, sadhus, krymplingar och barn så att det inte går att föreställa sig. Och varenda person hade en inre glöd, en viktig uppgift, en anledning att ropa, prata, stirra eller tränga sig förbi, dirigera ens bil eller vifta med en pinne. Det var omtumlande och roligt.  

 

trångt, men hjärtligt

Nästa morgon gick vi upp före soluppgången klockan fem för att ta en roddtur på Ganges, förbi alla ghats (trappor) som leder ner till vattnet. Båtsmannen tog oss förbi badgathen, där hundratals hinduer badar varje morgon, och tvättgathen där man tvättar kläder och lakan i den tjocka gröna soppan som är indiernas heligaste vatten.

 

morgondopp

 

badvakter

 

Rebecka i soluppgång

 

kvinnornas badgath

 

männens badgath

 

löddrigt

tvättgath

 

trappget

 

lifeline

Sist kom vi förbi krematoriegathen högre uppför floden, där hinduerna bränner sina döda och låter askan flyta iväg efter att man silat den på tandguld. Det finns de som badar och gurglar sig i den heliga floden varje dag, påstod båtskarlen. Vi såg visserligen ingen som gurglade sig, snarare verkade alla vara ytterst noga med att inte få vatten i munnen eller näsan vid badandet. Men man vet ju aldrig. Och guden Vishnu kanske håller ett öga på sin flod och trollar bort de värsta bakterierna då och då.

 

sista farväl-gath

 

Det går inte att beskriva hur kaotiskt, smutsigt, förvirrande och roligt det är i en vansinnets stad som Varanasi, man måste se det med egna ögon. Antingen hatar man det, eller så tappar man alla sina skruvar själv, eller så känner man sig mer mentalt stabil än någonsin. Eller så drabbas man bara som jag gjorde av ett allmänt, indiskt rus och tycker att det är roligt och intressant när rikshaföraren väjer i sista nanosekunden för en tutande truck eller en gloende ko.