Indien (558 mil hemifrån | tidszon: gmt +5,5 | valuta: rupee)

Från Varanasi for vi vidare till Khajuraho. På vägen ut ur stan mötte vi tre bilar som hade lik fastsurrade på taket, inslagna i vackra tygsjok i lysande färger och med guldfransar fladdrande i vinden. Det är många som vill kremera sina döda i Varanasi, och har man inte plats i bakluckan så har man inte.

Khajuraho är känt för sina erotiska tempel, och vi hade planerat att stanna där i två dagar för att hinna se allt det spännande. (I ärlighetens namn var det inte alla i familjen som ville gå i erotiska tempel. De stannade på hotellet och läste Harry Potter istället.)

Men det är faktiskt inte bara sexet som är coolt med templen i Khajuraho; de vågade statyerna är inte ens i majoritet. På första plats kommer stridselefanter, sen lättklädda flickor med många smycken och melonbröst, sen vilda farliga bestar som hotas av flickor med svärd. Sen kommer det ganska många olika intressanta sätt att kelas på, inklusive en hel del ställningar som åtminstone jag aldrig hade sett förut. Alla statyerna är gamla och dammiga utom melonbrösten som är blanka och välgnuggade.

 

gnuggis

Chauffören som körde oss från Khajuraho var en satt liten man med klassisk indisk mustasch som pratade oavbrutet (mannen, inte mustaschen). Han gjorde ingen skillnad på stort och smått: Here you see the old British army base. On the left you see a school. Here is a bank. These are cows. That car there has water fish in it.

I början kände det onödigt att ha chaufför istället för att köra själva, men efter bara en kvart på vägarna var jag ganska tacksam över att någon annan fick köra. Den indiska trafiken känns helt impulsstyrd. Åt vilket håll och i vilken fil man ska köra beror på vad som känns bäst för sekunden. På en så kallad motorväg med två filer på varje sida kan man möta trafik i alla fyra filerna. Hastigheten bestäms av hur många bilar, bussar, cyklar, oxkärror, motorcyklar, kossor, apor, dromedarer och fotgängare som för tillfället befinner sig på samma fläck, och hur snabbt de väjer ut i dikesrenen när man tutar.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dessutom finns det knappt några vägskyltar, de få som finns är ofta på hindi och kartan stämmer definitivt inte med terrängen. Vi var glada att vi kunde luta oss tillbaka och bara titta på allt galet och spännande som hände utanför, och vinka tillbaka åt alla glada medtrafikanter.

 

 

kon mot Agra kommer in på spår 2 om tre minuter

 

Tåget från Jhansi till Agra var flera timmar försenat, vilket möjligen berodde på den ko som stod på spåret i Jhansi och stirrade misstänksamt på oss. Vi vågade inte stirra tillbaka.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Det var sent på kvällen när vi kom fram, och vi somnade till sjakalernas ylande i djungeln. I soluppgången nästa morgon besökte vi det andra av de Världens sju underverk vi såg på resan: Taj Mahal, monumentet som mogul Shah Jahan lät uppföra över sin älsklingshustru Mumtaz Mahal vid Yamuna-floden år 1632. Vi åkte dit i auto-riksha, eftersom bilar inte får köra för nära det gnistrande vita Taj och smutsa ner det med sina avgaser. Vi fick stå länge i kö (en för män och en för kvinnor) innan vi kom in, fast vi kom när det öppnade klockan sex på morgonen.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Taj Mahal ska tydligen helst ses i månsken, men gryningen är också fin, och det var precis så vackert och romantiskt som det sägs vara, och lite till!

Egentligen var vi helt mättade av upplevelse efter Taj Mahal, men vi åkte ändå vidare till Red Fort of Agra, det stora röda palats där många av de stora mogulhärskarna har bott. Shah Jahan hade det som sitt palats men blev mot slutet av sitt liv inspärrad i en del av palatset av sin son, Aurangzeb. Myten säger att Aurangzeb tyckte att hans pappa blivit senil och slösaktig när han ville bygga ett svart Taj som gravplats till sig själv, mittemot det vita som var Mumtaz grav. De sista åren ska den gamle fursten ha suttit på sin stora stenbalkong och blickat sorgset mot Taj Mahal.

 

bara Jahan och hans gojor

 

I fortet fanns tydligen en gång ett harem med 6000 konkubiner. Jag försökte räkna ut hur många av konkubinerna som överhuvudtaget kom i närheten av mogulens säng – om man räknar högt på en ny tjej varannan dag, i 20 år, blir det ändå bara halva haremet. Lägg till sannolikheten att härskaren inte gärna chansar på okända förmågor om han hittar kvinnor som han verkligen trivs med, samt att han måste ha fått ont i huvudet åtminstone nån gång i månaden, så kommer man snart till slutsatsen att många av flickorna aldrig fick skåda den kejserliga naveln på nära håll. Jag misstänker att de flesta konkubinerna hittade andra sätt att roa sig på – även de som visste att de stod på tur lär knappast ha suttit och bara väntat på att det skulle bli den 12 mars 1648 eller när de nu hade fått sin stora dag i mogulens planeringskalender.

 

De följande tio dagarna åkte vi genom Rajasthan med den tystlåtne chauffören Kuldeep vid ratten. Först till den rosa staden Jaipur där vi bland annat beundrade observatoriet, Jantar Mantar, byggt 1727 av maharadjan Jai Singh II, ormtjusare och ett museum med ett par byxor som var flera meter vida eftersom maharadjan som hade dem var så ofantligt tjock så att inte ens hans sex fruar nådde runt honom. Tur att han hade 120 konkubiner också.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Natten i Jaipur blev en riktig mardröm. Jag var jättetrött när vi kom till hotellet efter en tidig middag, det hade varit en lång resdag och jag ville bara sova. Vårt rum, nummer 224, hade fin utsikt över ett torg där man höll på att bygga upp en scen för en stor Ramadan-fest med tusentals firande människor. Olyckligtvis låg rummet precis ovanför scenen. När jag gick och la mig vid niotiden var festen redan i full gång och inne i vårt badrum, där ett av fönstren inte gick att stänga, dånade musiken med hundra decibel. Det var som att borsta tänderna på en väldigt liten nattklubb.
På något vis lyckades jag ändå somna med kudden över huvudet, utmattad som jag var. Jag hade kanske sovit en halvtimme när det ringde på dörren och jag flög upp, helt omtöcknad. Utanför dörren stod en liten indisk gubbe ur hotellpersonalen. – Problem, ma’m? Jag försökte fatta vad som menades. – No, no problem. Goodnight, svarade jag ganska vresigt och stängde dörren.
Trots oväsendet utanför och irritationen över att ha blivit väckt lyckades jag somna om. En halvtimme senare rycktes jag ur sömnen igen av en ny hysterisk ringsignal. Jag slet upp dörren och stirrade på den lilla gubben, som tittade oroligt tillbaka på mig, vilket kanske inte var så konstigt eftersom jag stod insvept i överkastet med håret på ända och förmodligen med svavel osande ur öronen. – Problem, ma’m? viskade han. – NO, NO PROBLEM! GOOD NIGHT! röt jag och drämde igen dörren.
Att jag kunde somna om ännu en gång efter det måste ha berott på total resekoma. Jag vaknade en gång till som hastigast vid halv fyra, när konferencieren med hes röst tackade alla för en underbar fest, i vårt badrum.

Nästa morgon frågade jag i receptionen om det fanns en rimlig förklaring till varför jag hade blivit väckt två gånger. Jag fick den vanliga indiska huvudgungningen till svar, vilket betyder att det kan ha varit någon som har gjort något fel, vem vet inte du, vem vet inte jag, vi vet ingenting nu, vi vet inget idag … Strax därpå kom en äldre engelsk dam och ställde sig vid receptionsdisken. Hon var mycket upprörd för att ingen hade kommit till hennes rum fast hon hade ringt två gånger kvällen innan och bett någon att komma och ställa in tv-apparaten. Och fast hon hade sagt sitt rumsnummer så tydligt: 224. Jag funderade på att sparka henne på smalbenet när hon passerade, men lät bli.

 

men vem kan vara arg på dumma tanter när det finns kobror som gillar flöjt!